bullibulli

Om du vill kritisera någon
Gå en mil i deras skor.







Och sen när du väl kritiserar någon
Är du en mil iväg med deras skor.

Undulater Käkar Mask, eller Ung Kultur Möts som det också kallas, ägde rum i veckan.
Musiker, dansare, poeter, och konstnärer ifrån hela sverige hade samlats i Uppsala, och då skulle självfallet vi också vara där. Vår 7 minuter långa spelning blev en besvikelse. Efter att ha lämnat soundchecket med en läcker medhörning trodde vi i vår naiva tillvaro att det skulle bli så sen på kvällen. Men icke. Vi fick höra en bas. Och då kanske nån tycker att det inte var så illa pinkat, men nåt instrument till hade vart fint. Som en liten trumma, eller en liten gitarrsträng, eller varför inte rentav en liten ton ifrån sin egen röst?
Men dom i publiken tyckte åtminstone att det lät trevligt, och jag tyckte många i publiken var trevliga. Det är skönt när man bara går runt och älskar alla människor man möter. Man får hopp om livet och mänskligheten. Som Isabell ifrån tjörn. Eller Tartuffe-gänget från Linköping. Eller Hon den där som jag inte riktigt fattade vad hon hette. Eller hela UKM Gotland. Vilka människor! vart har dom gömt sig?
Tartuffe-workshopen var grym. Efter den har jag en grymt snygg bild på mig (mig och mig) själv och en perfekt lära känna varandra lek. Tunga grejer.
Veckans höjdpunkt var ändå på en pizzeria. Danne börjar glo på en helt vanlig kille och hävdar att han känner igen honom. Äsch, säger jag, han har jag aldrig sett förut. "Per hammar" säger danne. Och med en gång förstår jag vad han menar. Han är galen, danne. Killen som sitter en bit ifrån ser inte alls ut som Per hammar. MEN. Ändå något är det med honom. Han har växt upp, har klippt sig, har blivit smal, förändrats totalt. Men någonting i ögonen skriker per hammar. Rösten lika så. När vi sedan berättar det för några andra, hade dom också sätt honom och hade hört nånstans att det var han. Stora grejer. Jag har sett Per Hammar, tsatsikis bästa kompis,  och Danne har skördat hem många poäng i kändisspotting.

god kväll

Sebastian Angertyr, eller johan som jag heter på dagarna.

Igår var det studentfirande. 24 timmars pussande och kramande på Hugo
Det var väldigt bra. Mamma Gerd hade lagat helt sjukt mycket god mat.
Dock var det lite tråkigt att jag inte fick träffa Sölvis, Maria, eller Robert. Hörde av Maja att Robert ska flytta till Stockholm.
Det är förjävligt. Jag älskar Robert. Jag behöver Robert. Och då ska han finnas till hands på Donner.
(För dom som blir upprörda nu, kan jag säga, självklart kan jag hålla kontakten med honom ändå)

Det bästa hände dock på Gutekällaren. Jag hoppar dit. Annars blir inlägget för långt.
Plötsligt står Rasta-Sara där och dansar, och jag springer fram och kramar på henne. Bredvid står en lång, mörk sengales. "Det här är min pojkvän! Vi ska gifta oss!"
Sara presenterar sen Mandosa för Klara. Och han börjar skrika. Han skriker. Och skriker.
Han skriker sitt namn. Tar ett livtag om Klara och lyfter upp henne i luften och skakar henne upp och ner (och skriker fortfarande).
Han släpper ner henne, frågar vad hon heter. Tio sekunder senare är vi där igen. Han skriker, lyfter, skakar, släpper, skriker.
Han förklarar sen att han är så lycklig över att ha träffat Sara, för att sedan en tredje gång börja skrika, lyfta upp klara, skaka klara, släppa klara.
Det var det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Jag blev så glad för Saras skull, och hela kvällen gick jag och försökte suga ut mer information och mer glädje ur den här mannen. Han hade flyttat till Göteborg från senegal för 7 månader sedan. Han är musiker, och hans favorit gitarr heter Johan. (Ja han skrek ett antal glädjeskrik över det med)
När det stängde vi två, kramade jag min kära vän, och nya idol, mandosa adjö. "Hoppas vi ses!" "See you on weeding!"

Jag älskar Mandosa.
Och jag ska lätt följa hans exempel i fortsättningen när jag träffar nytt folk. Det är bara upp i luften med dom. En efter en.
Man ska inte vara knusslig så.

Klockan 03.00 åker jag och Klara genom visby. En bit framför oss ser vi en ensam student stå och på nära håll studera ett staket. "Nu är det fara och färde" säger jag till min berusade färdkamrat. Precis när vi passarerar skriker klara "Men det är ju han!"
Då var det vår kära Hannes. Vår förträffliga danskompanjon de senaste timmarna. Då hade han tänkt gå ända ner till p18, så vi gav honom skjuts istället. Han blev glad. Han är glad.
Jag kommer ihåg när jag åkte bil med honom sist, hem ifrån Jonna. Det var trevlig det också. Han är så fin.

Nyheter i korthet:
Idag slutar min syster nian.
Idag fick jag en msn-kram av henne. Ni vet henne. Hennsihennsihennenini! Mandosa-henne!

Har ägnat de senaste två dygnen åt att intensivläsa Gerd Brantenbergs bok "Egalias Döttrar".
På många sätt en väldigt bra bok. Efter de första sidorna slog det mig att jag hade hört talas om den innan,
kanhända läst någon utvald text ur den under genuskursen i tvåan. "Pehån" som fenomen glömmer dam liksom aldrig.
Boken skildrar ett absolut matriarkat, och det är intressant att följa sina egna reaktioner. Gerd vill ju att dam ska hata kvinnornas beteende, och det är svårt att låta bli. Dam får många tankeställare under läsningen. Den är fortfarande aktuell på många sätt trots att den är skriven -77. Även om jag glädjande nog tycker den är inaktuell på vissa. I boken är verkligen varenda kvinna i landet Egalia en utpräglad kvinnsgris, något som jag faktiskt inte kan påstå om dagens män i vårt land. Men det är väldigt härligt hur dom i Egalia värderar den kvinnliga kroppen. Som till exempel "De stora menstruationsspelen".
Boken fick en liten oväntad reaktion på mig också. Fjolla som jag är, fann jag mod i männens romantiska inställning till kvinnorna. Hur dom satt hemma och väntade på att den fantasiska kvinnan i deras liv skulle komma och hämta dom och ta dom ut i världen.
Då känns det bättre att sitta här i tornet och vänta en dag till.

Ibland kan det ta flera dagar innan man vaknar och märker saker.
Som när man kliver utanför dörren och märker att hela ängen brinner
utav soliga maskrosor. Man har liksom inte sett dom växa fram.
Helt plötsligt är dom bara där. I ett översvallande miljontal.
När man får tid för att bada i dom dagen efter har dom redan blåst iväg.
På den gula brinnande ängen finns det bara små flyktiga askblommor kvar.
Och jag vet att det kommer dröja ett år tills dom kommer leva upp igen.
Och jag vet att jag kommer missa dom på samma sätt då med.

Jag undrar hur mycket det säger om mitt liv?


Och jag undrar om du någonsin älskade mig på det sättet som jag älskar dig nu.
Du skulle ramla omkull.
Nej, du skulle stå upp.

Varje sommar kommer jag fram till att jag hatar den.
När det sen blir höst-vinter-vår skrattar jag lite lätt åt mig själv
och frågar mig hur jag i hela värmland kunde hata den fina sommaren?
Jag är så oförstående till min tidigare åsikt så att jag nästan skäms.

Men sen går det tre dagar av Juni och så är man där igen.
1. Pollen. Jag kan inte lukta, sjunga, prata, eller andas.
Jag kan snyta mig, och nysa dock. Men det är en klen tröst.
2. Det är varmt. Nätterna förvandlas till en hopplöst vaken tid.
Man slänger täcket till fötterna och öppnar fönstret utan att få någon kyla tillbaka.
Om man väl lyckas somna några sekunder på morgonkvisten så vaknar man totalt
genomsvettig och en allmän avsky över sitt eget väsen.
3. Flugor. Jag har sagt det förut, och säger det igen. Flugor gör inte saker och ting bättre när man inte kan sova.
I förrgår natt hade jag en lite älskvärd rackare med sexben i mitt sovrum. Vi surrade om både ditten och datten
in på småtimmarna. Vi såg på "flugornas herre". Vi hoppade hage. Och det hela slutade med att jag tillät att flugan fick ligga i min mun och kela lite med tungspetsen. Till min förfäran märker jag när jag kliver upp vid sju, att flugan egentligen är en steoridpåverkad, blodtörstande geting. Holy pepperoni! Getingar finns på sommaren! Jag hatar sommaren!

Sensmoral: Kolla alltid efter en extra gång när du tar med nån upp på rummet för en omgång.

.....

Idag fastnade jag i en solstol och lyssnade på när ett vindspel lade ut sina klanger i luften.
Det var väldigt sövande. Verkligheten försvann lite, saker föll på plats, och jag skulle ha kunnat sitta där i hundra år och bara lyssna på vindspelet. Jag var lycklig.
Och jag tänkte på Paris.