bullibulli

Varje sommar kommer jag fram till att jag hatar den.
När det sen blir höst-vinter-vår skrattar jag lite lätt åt mig själv
och frågar mig hur jag i hela värmland kunde hata den fina sommaren?
Jag är så oförstående till min tidigare åsikt så att jag nästan skäms.

Men sen går det tre dagar av Juni och så är man där igen.
1. Pollen. Jag kan inte lukta, sjunga, prata, eller andas.
Jag kan snyta mig, och nysa dock. Men det är en klen tröst.
2. Det är varmt. Nätterna förvandlas till en hopplöst vaken tid.
Man slänger täcket till fötterna och öppnar fönstret utan att få någon kyla tillbaka.
Om man väl lyckas somna några sekunder på morgonkvisten så vaknar man totalt
genomsvettig och en allmän avsky över sitt eget väsen.
3. Flugor. Jag har sagt det förut, och säger det igen. Flugor gör inte saker och ting bättre när man inte kan sova.
I förrgår natt hade jag en lite älskvärd rackare med sexben i mitt sovrum. Vi surrade om både ditten och datten
in på småtimmarna. Vi såg på "flugornas herre". Vi hoppade hage. Och det hela slutade med att jag tillät att flugan fick ligga i min mun och kela lite med tungspetsen. Till min förfäran märker jag när jag kliver upp vid sju, att flugan egentligen är en steoridpåverkad, blodtörstande geting. Holy pepperoni! Getingar finns på sommaren! Jag hatar sommaren!

Sensmoral: Kolla alltid efter en extra gång när du tar med nån upp på rummet för en omgång.

.....

Idag fastnade jag i en solstol och lyssnade på när ett vindspel lade ut sina klanger i luften.
Det var väldigt sövande. Verkligheten försvann lite, saker föll på plats, och jag skulle ha kunnat sitta där i hundra år och bara lyssna på vindspelet. Jag var lycklig.
Och jag tänkte på Paris.