Mandoosa!!!! (!!!!!!!!!!!!!!!!)
Igår var det studentfirande. 24 timmars pussande och kramande på Hugo
Det var väldigt bra. Mamma Gerd hade lagat helt sjukt mycket god mat.
Dock var det lite tråkigt att jag inte fick träffa Sölvis, Maria, eller Robert. Hörde av Maja att Robert ska flytta till Stockholm.
Det är förjävligt. Jag älskar Robert. Jag behöver Robert. Och då ska han finnas till hands på Donner.
(För dom som blir upprörda nu, kan jag säga, självklart kan jag hålla kontakten med honom ändå)
Det bästa hände dock på Gutekällaren. Jag hoppar dit. Annars blir inlägget för långt.
Plötsligt står Rasta-Sara där och dansar, och jag springer fram och kramar på henne. Bredvid står en lång, mörk sengales. "Det här är min pojkvän! Vi ska gifta oss!"
Sara presenterar sen Mandosa för Klara. Och han börjar skrika. Han skriker. Och skriker.
Han skriker sitt namn. Tar ett livtag om Klara och lyfter upp henne i luften och skakar henne upp och ner (och skriker fortfarande).
Han släpper ner henne, frågar vad hon heter. Tio sekunder senare är vi där igen. Han skriker, lyfter, skakar, släpper, skriker.
Han förklarar sen att han är så lycklig över att ha träffat Sara, för att sedan en tredje gång börja skrika, lyfta upp klara, skaka klara, släppa klara.
Det var det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Jag blev så glad för Saras skull, och hela kvällen gick jag och försökte suga ut mer information och mer glädje ur den här mannen. Han hade flyttat till Göteborg från senegal för 7 månader sedan. Han är musiker, och hans favorit gitarr heter Johan. (Ja han skrek ett antal glädjeskrik över det med)
När det stängde vi två, kramade jag min kära vän, och nya idol, mandosa adjö. "Hoppas vi ses!" "See you on weeding!"
Jag älskar Mandosa.
Och jag ska lätt följa hans exempel i fortsättningen när jag träffar nytt folk. Det är bara upp i luften med dom. En efter en.
Man ska inte vara knusslig så.
Klockan 03.00 åker jag och Klara genom visby. En bit framför oss ser vi en ensam student stå och på nära håll studera ett staket. "Nu är det fara och färde" säger jag till min berusade färdkamrat. Precis när vi passarerar skriker klara "Men det är ju han!"
Då var det vår kära Hannes. Vår förträffliga danskompanjon de senaste timmarna. Då hade han tänkt gå ända ner till p18, så vi gav honom skjuts istället. Han blev glad. Han är glad.
Jag kommer ihåg när jag åkte bil med honom sist, hem ifrån Jonna. Det var trevlig det också. Han är så fin.
Nyheter i korthet:
Idag slutar min syster nian.
Idag fick jag en msn-kram av henne. Ni vet henne. Hennsihennsihennenini! Mandosa-henne!
Det var väldigt bra. Mamma Gerd hade lagat helt sjukt mycket god mat.
Dock var det lite tråkigt att jag inte fick träffa Sölvis, Maria, eller Robert. Hörde av Maja att Robert ska flytta till Stockholm.
Det är förjävligt. Jag älskar Robert. Jag behöver Robert. Och då ska han finnas till hands på Donner.
(För dom som blir upprörda nu, kan jag säga, självklart kan jag hålla kontakten med honom ändå)
Det bästa hände dock på Gutekällaren. Jag hoppar dit. Annars blir inlägget för långt.
Plötsligt står Rasta-Sara där och dansar, och jag springer fram och kramar på henne. Bredvid står en lång, mörk sengales. "Det här är min pojkvän! Vi ska gifta oss!"
Sara presenterar sen Mandosa för Klara. Och han börjar skrika. Han skriker. Och skriker.
Han skriker sitt namn. Tar ett livtag om Klara och lyfter upp henne i luften och skakar henne upp och ner (och skriker fortfarande).
Han släpper ner henne, frågar vad hon heter. Tio sekunder senare är vi där igen. Han skriker, lyfter, skakar, släpper, skriker.
Han förklarar sen att han är så lycklig över att ha träffat Sara, för att sedan en tredje gång börja skrika, lyfta upp klara, skaka klara, släppa klara.
Det var det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Jag blev så glad för Saras skull, och hela kvällen gick jag och försökte suga ut mer information och mer glädje ur den här mannen. Han hade flyttat till Göteborg från senegal för 7 månader sedan. Han är musiker, och hans favorit gitarr heter Johan. (Ja han skrek ett antal glädjeskrik över det med)
När det stängde vi två, kramade jag min kära vän, och nya idol, mandosa adjö. "Hoppas vi ses!" "See you on weeding!"
Jag älskar Mandosa.
Och jag ska lätt följa hans exempel i fortsättningen när jag träffar nytt folk. Det är bara upp i luften med dom. En efter en.
Man ska inte vara knusslig så.
Klockan 03.00 åker jag och Klara genom visby. En bit framför oss ser vi en ensam student stå och på nära håll studera ett staket. "Nu är det fara och färde" säger jag till min berusade färdkamrat. Precis när vi passarerar skriker klara "Men det är ju han!"
Då var det vår kära Hannes. Vår förträffliga danskompanjon de senaste timmarna. Då hade han tänkt gå ända ner till p18, så vi gav honom skjuts istället. Han blev glad. Han är glad.
Jag kommer ihåg när jag åkte bil med honom sist, hem ifrån Jonna. Det var trevlig det också. Han är så fin.
Nyheter i korthet:
Idag slutar min syster nian.
Idag fick jag en msn-kram av henne. Ni vet henne. Hennsihennsihennenini! Mandosa-henne!
Kommentarer
Trackback