bullibulli

Flickan* i mitt liv ska ha tre egenskaper.
Den första är att motverka min dödsräddhet.
Varje gång jag säger "tänk om vi dör"
Ska hon säga "tänk om vi lever"
Den andra egenskapen är goda skills i bondtolva.
Den tredje egenskapen ska vara att jag är mig själv när jag är med henne.

Ganska enkelt. 




*det måste inte tvunget vara en flicka, men ska det vara en pojk ska det vara filosofi-robert och ingen annan.
Han är min drömkille.

Jag öppnade upp ett tomt mail i facebook nyss. Till en person jag aldrig har träffat. En person jag trodde var borta.
Nästan lika borta som jag. Men icke. Och eftersom jag som vanligt inte vet någonting, så är det lika bra att förvänta sig det värsta på en gång. Jag är så pinsam. Dock börjar jag mer och mer tro att jag har blivit lurad. Att alla runt omkring mig har förstått något som jag inte har förstått eller kommer förstå. Du sa du behövde tid och du hade tid. Nu springer du härsan och tvärsan. Jag sitter. Och det där behovet av tid verkar mer och mer bestå av ett behov att sparka ut mig ur ditt liv. För vad har du annars åtgärdat för att nå din sinnesfrid? Jag oroar mig över din rotlöshet samtidigt som jag avundas den mer än något annat. För rötter är det enda jag har. Starka, sega rötter. Jag sitter fast. Totalt. Även om jag har några vänner. Ett par underbara älskade vänner. Utan dom hade jag huggit ner det här jäkla trädet för länge sen. Det ruttnar.

Vi vaknade i din pappas säng.
Jag var stressad som vanligt, och för en gångs skull var du stressad med. Vi gick tidigt ner för björn borg-promenaden du tryckte retsamt efter grön gubbe sekunden innan vi småjoggade över körbanorna. Pendeltåget syntes inte till. Det var försenat, och du svor. Du var nära till tårarna och jag försökte inge något slags lugn. Du skulle ju trots allt få vara med mig lite längre om du missade tåget. Och så här i efterhand skulle du kanske ha valt att missa det. Det var våra sista timmar. Du ringde och skällde på din far medan jag vaktade dina väskor. Du gick in och handlade något på pressbyrån medan jag vaktade dina väskor. Sen blev det din tur medan jag gick in och köpte en remsa. Det gäller att ge och ta. Till slut kom pendeltåget. Vi klev på och det gick otroligt fort. Vi undrade varför det tvunget måste gå så sakta annars. Jag tror vi lyssnade lite på min mp3-spelare. Säkert! säkert..
Jag försökte pränta in henne i ditt huvud. Och du hade äntligen börjat ge med dig.
Vi lyckades med att komma tidigt till centralen trots allt och vi satte oss på bänkarna och väntade. Jag berättade om när jag träffade Bosson på samma bänk och sen gick du och lånade mcdonalds toalett. Du fick en femkrona av mig. När du kom tillbaka hade jag spanat in en karta som jag gick och hämtade. Jag visade dig vart min bror bodde. Det skulle nämligen vara så fint att bo där med dig någon gång, tänkte jag. Tiden gick och tåget ploppade upp på "avgående tåg"
Vi gick ner i en tunnel och ut på spår 3. Vi spanade efter vagn 6 och gick dit. Det var där du skulle bo de närmsta timmarna. Du kysste mig farväl. En ganska fin kyss trots allt. Relativt lång, och en typisk adjökyss. Ett par röster som brast. Fast vi var ju vana vid farväl nu. Jag hjälpte dig upp med väskorna på vagnen och vinkade adjö. "lycka till på musik direkt!" "lycka till på modevisningen" "hejdå" "hejdå" *
Det var vår sista dag.
Och kan du i dagens kaos säga att du älskar mig?
Kan du lova att det kommer en till sista dag?
Att det kommer tusen sista dagar?
Att det aldrig kommer en sista dag?

*Sen åkte jag hem till min bror. Åt pasta och spelade playstation. Du och jag skulle ta en paus.
Men du ringde ganska snart. "Man måste kanske ha några problem för att ha en paus" sa du
Men tänka sig, det har vi nu.

För älskar du livet så lev det med mig  
Vi fångar vår dag som den är  
Ingenting ska få hindra oss, min vän  
Låt oss få leva och rumla en stund  
På jorden, den som är vår  
För älskar du livet så lev det nu med mig  

Överallt, hela tiden, ska vi gå vidare.
Det är ett måste.
Någonting positivt.
Men kan någon berätta grejen för mig?
Och jag vet att ni brukar välja att inte kommentera den här genren av inlägg. Men jag ber er. Ge ett svar.
Vad har jag på att vinna på att gå vidare?
Jag som älskar någon över örona. Jag som vet precis vad jag vill åstadkomma i livet.
Hur ska jag må bra genom att strunta i dom sakerna?
"Johan, du har fastnat. Det är tid att gå vidare"
Va? Det hände ju igår. För mig åtminstone.
Bara för att andra inleder förhållanden efter en vecka.
Och för att andra säger att de båda förhållandena inte ens hade med varandra att göra.
Så behöver det inte vara min tidsuppfattning.
Nej jag var med om någonting riktigt. Jag är ännu med om någonting riktigt, även om jag numera är ensam.
"Och usch vad han tycker synd om sig själv och är självömkande" Men tyck det då.
Men i det här fallet är det faktiskt synd om mig. Jag har mycket att glädjas åt. Kära vänner. Jobb. Band. En känsla av att äntligen vara mig själv. Våga saker.
Ändå så är det synd om mig. Och om ni inte håller med mig, så har ni inte en aning om vad kärlek kan vara. Och jag begär inte att få kyssa henne. (även om jag har en sista kyss på sparkontot) (jag väntar ut räntan)
Jag begär att få se och höra. Och jag begär att bli sedd och hörd i den mån jag förtjänar.  
Det förtjänar jag.