Konsten att plantera skog
"Att plantera skog ska vara jävligt"
Abraham Lincoln.
Igår var det dags. Årets skogsplantering med fotbollslaget. Eftersom morgonen var tidig, och eftersom jag både var sjuk och van vid spanskt väder, var det inte det jag önskade mest just då. Efter att ha dragit på mig långkalsongerna och långstövlarna långt upp på benen var jag beredd att ge mig av.
När jag och pappa anländer till Levide bygdegård, sådär en kvart innan alla andra som brukligt, står det en gubbe inne i pannrummet som säger att plantorna är frusna. Ni får gott vänta ett par timmar. Nice då åker vi hem och sover, tänke jag. Men icke. Istället blev det taktiksnack i matsalen. En tidig långfredagsmorgon. Gäss.
Sen bar det så av. Vi krånglade oss in på Gerums hemliga skogsvägnät och fann så småningom vårt mål, Västfronten 1917. Eller något liknande åtminstone. Ett ändlöst kalhygge med vartannat 30 centimeter tunnisbeklädda vattenpölar och vartannat en liten jordkudde, på vilka vi skulle trycka i våra små söta tallplantor i med våra bazookaliknande planteringsrör. Ultimat, tänkte gubbarna och satte igång. Vi andra frös. Inte blev det bättre när vi fick nys om att vi skulle sätta 25000 plantor dagen till ära. Inte blev det bättre när våra vantar och stövlar blev fyllda av lera och vatten. Inte blev det ett dugg bättre när snöstormen satte igång. Ett sånt där grymt tätt snöfall. Sådant som man kan le åt när man sitter inomhus och tittar ut. Ett sådant som ger ordentligt, om man snackar snödjupsspråk. Ett jävla snöfall helt enkelt. Och såklart så blåste det också, och det är väl det som utgör en snöstorm. Efter tre timmars slit tar vi rast. Kom! vi går till bilarna, sa jag. Men min far och nån gubbe till hade gjort eld i skogsbrynet. Det brynade skogsbrynet. Där satt vi och åt korv med snö. Efter ett tag kom bondens fru över med någon slags kladdkaka i en glassback. Alla fick ta som kunde hitta en bit i all snö som också hamnat i backen. Riktigt kul. Makalöst nog ville ingen ställa in den fortsätta kampen ute på fältet. Och efter flera timmars slit var dagens övningar klara. Om en vecka blir det samma veva igen. Fast då endast med 10000 plantor. Det går ju på ett kick.
Det roligaste var nog storråttan som bodde i en jordhög precis bredvid kalhygget. Han var väldigt tjock och hade två strategiska och mysiga pölar utanför sitt in-skutt-hål. Där kunde han ligga och glassa hela dagarna.
Nu har jag klagat klart.
Nuss på er.
Abraham Lincoln.
Igår var det dags. Årets skogsplantering med fotbollslaget. Eftersom morgonen var tidig, och eftersom jag både var sjuk och van vid spanskt väder, var det inte det jag önskade mest just då. Efter att ha dragit på mig långkalsongerna och långstövlarna långt upp på benen var jag beredd att ge mig av.
När jag och pappa anländer till Levide bygdegård, sådär en kvart innan alla andra som brukligt, står det en gubbe inne i pannrummet som säger att plantorna är frusna. Ni får gott vänta ett par timmar. Nice då åker vi hem och sover, tänke jag. Men icke. Istället blev det taktiksnack i matsalen. En tidig långfredagsmorgon. Gäss.
Sen bar det så av. Vi krånglade oss in på Gerums hemliga skogsvägnät och fann så småningom vårt mål, Västfronten 1917. Eller något liknande åtminstone. Ett ändlöst kalhygge med vartannat 30 centimeter tunnisbeklädda vattenpölar och vartannat en liten jordkudde, på vilka vi skulle trycka i våra små söta tallplantor i med våra bazookaliknande planteringsrör. Ultimat, tänkte gubbarna och satte igång. Vi andra frös. Inte blev det bättre när vi fick nys om att vi skulle sätta 25000 plantor dagen till ära. Inte blev det bättre när våra vantar och stövlar blev fyllda av lera och vatten. Inte blev det ett dugg bättre när snöstormen satte igång. Ett sånt där grymt tätt snöfall. Sådant som man kan le åt när man sitter inomhus och tittar ut. Ett sådant som ger ordentligt, om man snackar snödjupsspråk. Ett jävla snöfall helt enkelt. Och såklart så blåste det också, och det är väl det som utgör en snöstorm. Efter tre timmars slit tar vi rast. Kom! vi går till bilarna, sa jag. Men min far och nån gubbe till hade gjort eld i skogsbrynet. Det brynade skogsbrynet. Där satt vi och åt korv med snö. Efter ett tag kom bondens fru över med någon slags kladdkaka i en glassback. Alla fick ta som kunde hitta en bit i all snö som också hamnat i backen. Riktigt kul. Makalöst nog ville ingen ställa in den fortsätta kampen ute på fältet. Och efter flera timmars slit var dagens övningar klara. Om en vecka blir det samma veva igen. Fast då endast med 10000 plantor. Det går ju på ett kick.
Det roligaste var nog storråttan som bodde i en jordhög precis bredvid kalhygget. Han var väldigt tjock och hade två strategiska och mysiga pölar utanför sitt in-skutt-hål. Där kunde han ligga och glassa hela dagarna.
Nu har jag klagat klart.
Nuss på er.
Kommentarer
Postat av: Klara
Vilken kämpe!
Trackback