bullibulli

Överallt, hela tiden, ska vi gå vidare.
Det är ett måste.
Någonting positivt.
Men kan någon berätta grejen för mig?
Och jag vet att ni brukar välja att inte kommentera den här genren av inlägg. Men jag ber er. Ge ett svar.
Vad har jag på att vinna på att gå vidare?
Jag som älskar någon över örona. Jag som vet precis vad jag vill åstadkomma i livet.
Hur ska jag må bra genom att strunta i dom sakerna?
"Johan, du har fastnat. Det är tid att gå vidare"
Va? Det hände ju igår. För mig åtminstone.
Bara för att andra inleder förhållanden efter en vecka.
Och för att andra säger att de båda förhållandena inte ens hade med varandra att göra.
Så behöver det inte vara min tidsuppfattning.
Nej jag var med om någonting riktigt. Jag är ännu med om någonting riktigt, även om jag numera är ensam.
"Och usch vad han tycker synd om sig själv och är självömkande" Men tyck det då.
Men i det här fallet är det faktiskt synd om mig. Jag har mycket att glädjas åt. Kära vänner. Jobb. Band. En känsla av att äntligen vara mig själv. Våga saker.
Ändå så är det synd om mig. Och om ni inte håller med mig, så har ni inte en aning om vad kärlek kan vara. Och jag begär inte att få kyssa henne. (även om jag har en sista kyss på sparkontot) (jag väntar ut räntan)
Jag begär att få se och höra. Och jag begär att bli sedd och hörd i den mån jag förtjänar.  
Det förtjänar jag.