bullibulli

Min kropp är död. Det värsta fys-passet i mitt nittonåriga liv är över.
Det minsta man kunde begära är ju att vara helt slut i huvudet också
så att man kan somna. Men nej. Vemodet är smartare än så.
Smartare än mig. Tyvärr.
Och varför ska jag skriva om dessa saker på den här bloggen?
Vilka är det som läser egentligen förutom amanda och klara?
Ni kan få i uppdrag att uppge era namn i kommentarerna här nedan.
Jag tänkte att det kan vara bra och veta vilka som vet om att jag är tragisk
och vilka som inte vet det liksom. Inget annat.
För ni får säga vad ni vill, men det är faktiskt tragiskt detta. En pojke.
En blogg. Ett öde.
Jag är alldeles för öppen emot cyberspace när det vankas ensamhet.
Jag är nog inte gjord för det här. Jag behöver människor.
Det jag behöver allra mest är någon som är kär i mig. En trevlig och bra typ.
Men vem kan jag begära det av när jag är så jäkla kär i någon annan?
Det går ju inte. Och visst skulle jag kunna säga till den typen att "ja, men jag kan
nog bli kär i dig snart" Men varför ska den typen orka det. Och vem orkar lära
känna mig i det här skicket? Nej, det är en jävla fälla det här.
Nya människor är det jag trånar efter och det är jag som måste ta intiativet.
Så är det alltid. Ett intiativ som jag inte är kapabel till för tillfället.
Jag behöver en hjälte/hjältinna som höjer mig till skyarna igen.
Jag kan inte begära att Klara ska dra något större lass.
Kanske vi hittar någon finis i solen... :)

Nej nu sover jag...