bullibulli

Så har det hänt igen.
Sedan 1995 har 15 stycken människor dött när dom gjort värnplikten.
Och vad ska man säga till dom anhöriga? Kan någonting vara mer onödigt?
Är det så roligt att leka krig att det kan va värt att unga människor dör?
Lägg ner hela försvaret, säger jag.
Och då kanske någon säger att det fyller många behov i sverige och ute i världen.
Men jag kan säga det, att åtminstone inget av dessa behov uppfylls med vapen. 
Låt dom hjälpa människor då, men sluta gå runt och skjut med skarpladdade vapen
runtom i Sverige. Det är idioti.
Fan. 

Var på konsum idag. Med mor.
Längst in i butiken stannar mamma vid kakorna och ser med glädje att man kan få 12 stycken kakor för tjugo kronor. Hon står kvar och dreglar och jag gör henne följe. Helt plötsligt, eller inte helt plötsligt, det tar ett tag innan jag reagerar, får jag en kundkorg tryckandes emot mig i ryggen. Efter ett par sekunder reagerar jag och bakom mig står det en tyst gubbe. Jag aktar på mig och fortfarande tyst drar gubben förbi mig och ut ur mitt liv.
För nåt år sen hade jag mått väldigt dåligt av detta. "Oj, var jag i vägen? Hatar han mig nu?" Den här gången skrattade jag ut honom. Höjde mitt pekande finger högt och skrattade. "jäkla gubbgotland" tänkte jag.
Jag hatar gubbgotland. Tantgotland tycker jag om i stora drag, men gubbgotland ack ack.
En normalt tänkande människa hade sagt "ursäkta kan jag gå förbi". En normalt tänkande svensk människa hade gått varvet runt frysdisken och undvikit ett möte. Gubbgotland ger mig inte en chans. Gubbgotland tänker " Han är en idiot som står i min väg, jag brukar lite våld med min kundkorg"
Min pappa blev sur idag när jag och mamma kom hem med kravbananer "Dom här är ju mycket giftigare, dom har så många klistermärken" (chicita har väl lika många?)
Det är också gubbgotland. oändlig okunskap, men ändå alltid rätt.
Gubbgotland är också att stå och köa flera timmar innan Ica Maxi och Clas Ohlsson premiäröppnar, så att man kan få köpa en skiftnyckel några kronor billigare och för att få gratis tårta. " det är ju fantastiskt att clas ohlsson har kommit till gotland" tänker gubbgotland. "Kommer bara biltema också så behöver man ju aldrig åka upp till dom jävla fastlänningarna"
Det blir någon slags extrem nationalism när inte ens nationen är viktig, utan bara sin egna lilla ö. Och om nationalism är tragiskt i vanliga fall, så är det som sagt ingenting emot gubbgotland.

Tacka vet jag gubböland. Dom byggde en bro.

Riktigt bra. Fint formulerat. Gotland förresten? jag trodde att jag var ensam.

Jag tror på alla jordens religioner.

Jag tror på varenda en. Men inte på endast en, för då är det omöjligt att hålla sitt sinne öppet.

Religion är synonymt med sanning. Och tror jag bara på en, så har den rätt, och allt annat är fel. Det är fel.

Jag tror på alla jordens religioner.

För religion är synonymt med sanning, och det finns tusentals religoner. Tusentals sanningar.

Så de många religionerna är inte ett tecken på att alla är påhittade, utan kanske är det hela ett stort vackert exempel som gudarna har satt i verket. Ett exempel på att sanningen inte är en, utan tusen.

Det betyder att man kan älska någon och hata någon på samma gång. Det är nästintill svårt att undvika. Man kan älska någon enligt 500 sätt att se på det, och hata ett. Eller tvärtom.

Så frågan är inte om vad som är sant. Frågan är vilken sanning man väljer just i stunden. Bara för att den ändras efter ett tag, betyder det inte att det inte var sant då. Bara för att det ändras efter ett tag betyder det inte att den tidigare sanningen heller försvinner. Den bara läggs på is ett tag. Tills man vill ta fram den igen och vårda som sin valda sanning. Därför ska man inte håna någon annans sanning. För den har ju rätt. Och om man hävdar annat har man fel. Såvida man inte lever efter sanningen att man själv har rätt och alla andra har fel. Men den tycker jag att man starkt ska undvika.

Jag sitter här och funderar över min sanning. Jag tror att hur mycket jag och hon* än kämpar för att hitta mod i våra åtskilda vardagar, så kommer vi i slutändan misslyckas. Eller vi lyckas med det, men känner ändå att något är fel. Och det beror på att vi fortfarande är oerhört rädda för varandra. Rädda för att det ska bli jobbigt om vi åter blev en del av den andras liv. Vilket är märkligt om man funderar på det. För vi tycker ju oerhört mycket om varandra. Och borde inse att båda är villiga att kämpa för att det ska gå vägen. Och isåfall blir vägen väldigt kort. Det jag tror är problemet är att det här"tycka-om-et" har förvandlats till en negativ respekt från bådas sida. (och det är något som funnits mycket längre än de här månaderna) Jag sitter vid datorn och suddar ut saker för att jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Jag suddar ut saker igen, för att jag vill verka smartare än vad jag är(som om det skulle få dig att tycka om mig mer). Jag vill imponera på dig så mycket, så att jag slutar vara mig själv, och får då likt förbannat inte träffa dig. Under vara-smart-lagret gömmer det sig en väldigt patetisk pojk, som kommer fram då och då. Men jag tror inte heller det är honom som är jag. Han som skriver de ocensuerade desperata raderna då och då.

Innerst inne är jag inte mycket. Jag är nog mest en liten känsla. En känsla av att jag älskar dig, och egentligen trivs jag väldigt bra med det. En enkel känsla som uppfattar att du är fin och att du är borta.

*Nu tänker säkert någon. "Aha! Nu gör du precis som du sa att man inte skulle göra, du tycker att du sitter på sanningen, och slänger den över henne som ett fett stort skynke med röda blixtraroch en och annan surströmming på.

Men Aha-aha! Säger jag då. Och fyller i att jag tänkte själv på det (det var överaskande, Johan) Och kom fram till att det visst kan få lov att vara min sanning. Ett tag iallafall. Tills hon kommer och säger, nej johan, det är inte min sanning. Och då ska jag självklart ändra min sanning också. Men framtills dess måste jag fylla i den med min fantasi. Och då får jag göra vad jag vill :P. Fantas(T)i-skt.

Jag började gråta idag när jag hörde din röst i bakgrunden.

Det är idiotiskt hur man kan gråta över att en röst är så oerhört vacker.

Fast det var väl kanske av saknad.

Nej, tacka blommorna* för att man kan gråta över att en röst är vacker. Alla tårar är inte byggda av sorg.

*finare än fan.

Här sitter jag ensam i en skånsk skog och får helt enkelt roa mig med att skriva ett blogginlägg. Nu ska ni inte tro att jag har internet, utan inlägget är såklart skrivet i word och sen inlagt i efterhand. Det är onsdagskväll i skrivande stund.  Och det är lite bisarrt att jag sitter här ensam en onsdagskväll. Mina två bästa vänner finns några mil iväg. Ändå sitter jag här. Men det här inlägget ska inte handla om dom. Utan om att sluta när man är som bäst.

Som så många andra utryck är det helt åt helvete å ena sidan, och helt fantastiskt å andra.

Och vi börjar med det djävulska.

Att sluta när man är på toppen: En dag når du gränsen för hur bra du kan bli på något. Du bör därför sluta med det omedelbart så att du blir ihågkommen för hur bra du var och inte för hur patetisk du blev på senare tid. Eftersom du har blivit så pass bra på något, så du har nått något som kan kallas "topp" så tycker du förmodligen att det är väldigt roligt. Men det är ingen anledning för att fortsätta. Tänk på din heder!

Så här brukar begreppet användas, framförallt i idrottskretsar. Där bästföredatumet på kroppar är lika accepterat inom vetenskapen som bästföredatumet på mellanmjölken. Men det är ju skitsnack. Klart att man alltid kan bli bättre. Om man nu tvunget måste sluta på toppen så får man väl helt enkelt se till att aldrig nå den? Om vi åter tar ett idrottsexempel så har jag svårt för att se den där gränsen alla idrottare pratar om. "Så här långt kan en människa max hoppa" Men går det inte en centimeter till då? Varför går det inte en centimeter till?

Och det handlar såklart inte bara om centimeter i längdhopp.

Kan vi inte älska lite till?

Kan vi inte skratta lite till?

Kan vi inte ta till vara på dagen lite till?

Och nu tycker kanske någon att jag hetsar er och mig själv. Men om det inte finns en gräns, så finns det ju ingenting att hetsa till? Kan man stressa till något som inte kan nås?

Och visst finns det förmodligen ett slut, hur länge vi än ser till att utvecklas. Det där med döden är ju faktiskt kanske än mer vedertaget hos forskare än mellanmjölken. Och det var nu jag tänkte komma tillbaka till den andra, fantastiska, tolkningen av talesättet i rubriken. När slutet kommer och vi dör, ska vi vara lyckligare, starkare, smartare, snabbare, än någonsin tidigare. Och tacka fan för att det går. Eller gud för att det går. Eller dig själv mest utav alla.

Och sen när du står där på toppen av berget och sakta sluter ögonen, då kanske det händer något. Du kanske får öppna dom igen och se omkring dig. Och vips ser du himmelen åt alla håll och kanter. När du nått toppen väntar himlen. Det borde forskarna ha förstått för längesedan.