En berättelse om Fred Åkerström skriven av Per Bjurman.
Han var nyskild och fullständigt överväldigad av sorg. Så det brast när han försökte sjunga sin klassiska "Jag ger dig min morgon". Till slut satt Fred Åkerström bara och grät inför den knäpptysta publiken på det lilla pensionatet i Tällberg.
Jag var inte där själv, men mammas berättelser från den där ljusa sommarkvällen året innan Fred Åkerström dog har gjort så djupa intryck att jag ibland inbillar mig att jag faktiskt satt på första parkett.
Folk hade åkt till Tällberg -Dalarnas allra vackraste vykortsidyll som specialdesignad av Zorn själv -för att få höra den björnlike skalden bullra och dåna i godmodiga Bellman-tolkningar.
Det blev något annat.
Den stukade mannen kom in i den fullsatta Tällbergsgården, som inte är mycket mer än en bystuga, satte sig på en enkel pinnstol precis framför åhörarna och började stilla och långsamt fylla den timrade stugan med sin sorg, sin längtan och sin ensamhet.
För varje ny, isande ballad blev tystnaden, säger mamma, mer kompakt. Stämningen mer förtätad. Och luften allt svårare att andas. Sen kom "Jag ger dig min morgon".
Han hann ungefär en vers innan det...bara inte gick längre. Händerna började darra, rösten skälvde och ögonen fylldes av tårar. Till sist satt den älskade trubaduren, med gitarren i knät, och bara grät.
Mamma, som är sån, ville gå fram och krama honom och säga nåt om att det nog skulle ordna sig, men var alltför tagen för att förmå sig.
Strax därpå gick han och konserten var slut.
......
(nu är det jag som skriver)
Fred dog 1985, så det här måste ha utspelat sig 1984 alltså. Det är märkligt, för det verkar på något sätt utspela sig i en annan tid. En tid då hästarna gick och plöjde på åkrarna, och en tid då kärleken var på riktigt.
Jag kan inte sätta ord på hur starkt jag känner för den här historien. Hur många gånger har man inte tyckt att det hade varit mycket bättre om artisten man lyssnade på helt enkelt bara började gråta där på scenen. Beskriva det med tårar istället för med ord. Jag skulle ha vart där och sett det.
"Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår det flyter över hela kudden
Om du var vaken skulle jag ge dig
Allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
Jag ger dig min dag
Du jag tror vi flyr rakt in i solen"
Jag var inte där själv, men mammas berättelser från den där ljusa sommarkvällen året innan Fred Åkerström dog har gjort så djupa intryck att jag ibland inbillar mig att jag faktiskt satt på första parkett.
Folk hade åkt till Tällberg -Dalarnas allra vackraste vykortsidyll som specialdesignad av Zorn själv -för att få höra den björnlike skalden bullra och dåna i godmodiga Bellman-tolkningar.
Det blev något annat.
Den stukade mannen kom in i den fullsatta Tällbergsgården, som inte är mycket mer än en bystuga, satte sig på en enkel pinnstol precis framför åhörarna och började stilla och långsamt fylla den timrade stugan med sin sorg, sin längtan och sin ensamhet.
För varje ny, isande ballad blev tystnaden, säger mamma, mer kompakt. Stämningen mer förtätad. Och luften allt svårare att andas. Sen kom "Jag ger dig min morgon".
Han hann ungefär en vers innan det...bara inte gick längre. Händerna började darra, rösten skälvde och ögonen fylldes av tårar. Till sist satt den älskade trubaduren, med gitarren i knät, och bara grät.
Mamma, som är sån, ville gå fram och krama honom och säga nåt om att det nog skulle ordna sig, men var alltför tagen för att förmå sig.
Strax därpå gick han och konserten var slut.
......
(nu är det jag som skriver)
Fred dog 1985, så det här måste ha utspelat sig 1984 alltså. Det är märkligt, för det verkar på något sätt utspela sig i en annan tid. En tid då hästarna gick och plöjde på åkrarna, och en tid då kärleken var på riktigt.
Jag kan inte sätta ord på hur starkt jag känner för den här historien. Hur många gånger har man inte tyckt att det hade varit mycket bättre om artisten man lyssnade på helt enkelt bara började gråta där på scenen. Beskriva det med tårar istället för med ord. Jag skulle ha vart där och sett det.
"Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår det flyter över hela kudden
Om du var vaken skulle jag ge dig
Allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
Jag ger dig min dag
Du jag tror vi flyr rakt in i solen"
Kommentarer
Trackback