bullibulli

Jag tror på alla jordens religioner.

Jag tror på varenda en. Men inte på endast en, för då är det omöjligt att hålla sitt sinne öppet.

Religion är synonymt med sanning. Och tror jag bara på en, så har den rätt, och allt annat är fel. Det är fel.

Jag tror på alla jordens religioner.

För religion är synonymt med sanning, och det finns tusentals religoner. Tusentals sanningar.

Så de många religionerna är inte ett tecken på att alla är påhittade, utan kanske är det hela ett stort vackert exempel som gudarna har satt i verket. Ett exempel på att sanningen inte är en, utan tusen.

Det betyder att man kan älska någon och hata någon på samma gång. Det är nästintill svårt att undvika. Man kan älska någon enligt 500 sätt att se på det, och hata ett. Eller tvärtom.

Så frågan är inte om vad som är sant. Frågan är vilken sanning man väljer just i stunden. Bara för att den ändras efter ett tag, betyder det inte att det inte var sant då. Bara för att det ändras efter ett tag betyder det inte att den tidigare sanningen heller försvinner. Den bara läggs på is ett tag. Tills man vill ta fram den igen och vårda som sin valda sanning. Därför ska man inte håna någon annans sanning. För den har ju rätt. Och om man hävdar annat har man fel. Såvida man inte lever efter sanningen att man själv har rätt och alla andra har fel. Men den tycker jag att man starkt ska undvika.

Jag sitter här och funderar över min sanning. Jag tror att hur mycket jag och hon* än kämpar för att hitta mod i våra åtskilda vardagar, så kommer vi i slutändan misslyckas. Eller vi lyckas med det, men känner ändå att något är fel. Och det beror på att vi fortfarande är oerhört rädda för varandra. Rädda för att det ska bli jobbigt om vi åter blev en del av den andras liv. Vilket är märkligt om man funderar på det. För vi tycker ju oerhört mycket om varandra. Och borde inse att båda är villiga att kämpa för att det ska gå vägen. Och isåfall blir vägen väldigt kort. Det jag tror är problemet är att det här"tycka-om-et" har förvandlats till en negativ respekt från bådas sida. (och det är något som funnits mycket längre än de här månaderna) Jag sitter vid datorn och suddar ut saker för att jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Jag suddar ut saker igen, för att jag vill verka smartare än vad jag är(som om det skulle få dig att tycka om mig mer). Jag vill imponera på dig så mycket, så att jag slutar vara mig själv, och får då likt förbannat inte träffa dig. Under vara-smart-lagret gömmer det sig en väldigt patetisk pojk, som kommer fram då och då. Men jag tror inte heller det är honom som är jag. Han som skriver de ocensuerade desperata raderna då och då.

Innerst inne är jag inte mycket. Jag är nog mest en liten känsla. En känsla av att jag älskar dig, och egentligen trivs jag väldigt bra med det. En enkel känsla som uppfattar att du är fin och att du är borta.

*Nu tänker säkert någon. "Aha! Nu gör du precis som du sa att man inte skulle göra, du tycker att du sitter på sanningen, och slänger den över henne som ett fett stort skynke med röda blixtraroch en och annan surströmming på.

Men Aha-aha! Säger jag då. Och fyller i att jag tänkte själv på det (det var överaskande, Johan) Och kom fram till att det visst kan få lov att vara min sanning. Ett tag iallafall. Tills hon kommer och säger, nej johan, det är inte min sanning. Och då ska jag självklart ändra min sanning också. Men framtills dess måste jag fylla i den med min fantasi. Och då får jag göra vad jag vill :P. Fantas(T)i-skt.

Jag började gråta idag när jag hörde din röst i bakgrunden.

Det är idiotiskt hur man kan gråta över att en röst är så oerhört vacker.

Fast det var väl kanske av saknad.

Nej, tacka blommorna* för att man kan gråta över att en röst är vacker. Alla tårar är inte byggda av sorg.

*finare än fan.