Film och verklighet
Konstaterande: Vår generation har sett otroligt mycket film. (ett förvånat muller hörs från publiken)
Frågan är vad det har gjort med oss. För när man tänker på det, är film en ganska konstig grej. Man sitter i soffan/sängen och ser på en historia. 100% passivt sitter vi när historien rullar fram. Jag undrar om det har gjort någonting med oss.
Det känns ibland som om vi inte är tillräckligt handelskraftiga i våra liv. Vi sitter och ser på medan det rullar förbi.
Vi skyller på "Ja men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv" För vissa är det kanske sant, men det är nog rent skitsnack när det gäller många. Det är klart att man vet. Man är bara rädd för at misslyckas. Rädd för att drömmen ska smulas sönder. Därför avstår man och lever ett mer kontrollerat liv istället. Behåller drömmen som bara en dröm. Och är det då konstigt att drömmarna smulas sönder? När vi, oavsett vad vi själva säger, inte gör någonting överhuvudtaget för att förverkliga dom?
Ditt liv är ingen film. Det är något tusen gånger bättre. Närsomhelst, varsomhelst, kan du vända upp och ner på det, och det behöver inte följa någon korrekt mall för hur ett drama ska se ut.
Och med det här vill jag inte säga: Livet är kort! skynda er!
För livet är nämligen inte kort. Det faktiskt väldigt långt. Men det är samtidigt det enda vi lever, och den här stunden kommer aldrig tillbaka, och det är den enda stunden du har. Säg till dom du älskar att du älskar dom, eller ännu hellre älska dom du älskar, och älska dom som älskar dig.
Var medveten om att livet är långt, men lev inte efter den insikten, för då kan livet snabbt bli kort. För den som lever i stunden blir livet en oändlighet. Saker kan tändas och slockna på en dag, så lev så också. Dra inte ut på saker. Det leder inte till något gott.
Och vad är då livet?
-Det är klart jag vet vad livet är, säger du då.
Och det är klart att man vet, men vet man rätt?
Det här skriver platon om."Han berättar om några människor somi hela sitt liv har suttit fängslade i en grotta. På grund av sina bojor är de oförmögna att röra sig eller att ens vrida sina huvuden. Det enda de ser är grottväggen framför sig och skuggorna som dansar på den. De har varit så länge där inne att de inte längre minns något annat. Skuggorna på grottväggen och en del ljud som letar sig in i grottan är allt de uppfattar. Eftersom det här är det enda de känner till tror de att de ser är verkligheten, och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Så en dag lyckas en av fångarna bryta sig loss. Han vrider på huvudet och upptäcker att han sitter i en grotta. Han ser ett ljus vid grottmynningen, och sakta, för att vänja sina ögon vid det starka ljuset, och för att han känner tvivel och rädsla inför det okända, rör han sig på öppningen. Det finns människor där ute, och han inser att det är deras skuggor som han har sett dansa på grottväggen. Eftersom han inser att fångarna i grottan inte kan se att det de betraktar inte är verkligt så går han in igen och berättar allt han har fått reda på. Men de är så vana i sitt sätt att tänka att de inte vill lyssna på honom, Tvärtom, de tror att han har blivit galen och vill nästintill döda honom."
Så förstå hur vi skulle kunna leva. Tänk på hur långt och underbart livet skulle bli om vi precis i stunden tog till vara alla vi mötte, allt vi kände, och allt vi ville.
Det var därför jag sa till någon att jag var förälskad för några dagar sedan. För att det var sant, och för att jag inte ville att den stunden skulle gå förlorad. Och jag vill säga en sak till dig, min vän. Var försiktig med vad du skjuter på framtiden. Åtminstone i min värld finns det inte en dag där det inte finns tid för åtminstone en sekund av kärlek. Och jag ber dig inte på något sätt att ge mig någon kärlek. Men fundera på om du vill leva ett liv, om så bara för några månader, där någonting så vackert som kärlek inte får plats. Mitt tips; hitta någon att ge din kärlek till, även om du inte hinner ge så mycket.
Och förresten är det inte "bara" några månader. Förstå vad man kan göra! Mirakel kan ske på en minut. Det blir 89280 mirakler på två månader. Ta för er!
Frågan är vad det har gjort med oss. För när man tänker på det, är film en ganska konstig grej. Man sitter i soffan/sängen och ser på en historia. 100% passivt sitter vi när historien rullar fram. Jag undrar om det har gjort någonting med oss.
Det känns ibland som om vi inte är tillräckligt handelskraftiga i våra liv. Vi sitter och ser på medan det rullar förbi.
Vi skyller på "Ja men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv" För vissa är det kanske sant, men det är nog rent skitsnack när det gäller många. Det är klart att man vet. Man är bara rädd för at misslyckas. Rädd för att drömmen ska smulas sönder. Därför avstår man och lever ett mer kontrollerat liv istället. Behåller drömmen som bara en dröm. Och är det då konstigt att drömmarna smulas sönder? När vi, oavsett vad vi själva säger, inte gör någonting överhuvudtaget för att förverkliga dom?
Ditt liv är ingen film. Det är något tusen gånger bättre. Närsomhelst, varsomhelst, kan du vända upp och ner på det, och det behöver inte följa någon korrekt mall för hur ett drama ska se ut.
Och med det här vill jag inte säga: Livet är kort! skynda er!
För livet är nämligen inte kort. Det faktiskt väldigt långt. Men det är samtidigt det enda vi lever, och den här stunden kommer aldrig tillbaka, och det är den enda stunden du har. Säg till dom du älskar att du älskar dom, eller ännu hellre älska dom du älskar, och älska dom som älskar dig.
Var medveten om att livet är långt, men lev inte efter den insikten, för då kan livet snabbt bli kort. För den som lever i stunden blir livet en oändlighet. Saker kan tändas och slockna på en dag, så lev så också. Dra inte ut på saker. Det leder inte till något gott.
Och vad är då livet?
-Det är klart jag vet vad livet är, säger du då.
Och det är klart att man vet, men vet man rätt?
Det här skriver platon om."Han berättar om några människor somi hela sitt liv har suttit fängslade i en grotta. På grund av sina bojor är de oförmögna att röra sig eller att ens vrida sina huvuden. Det enda de ser är grottväggen framför sig och skuggorna som dansar på den. De har varit så länge där inne att de inte längre minns något annat. Skuggorna på grottväggen och en del ljud som letar sig in i grottan är allt de uppfattar. Eftersom det här är det enda de känner till tror de att de ser är verkligheten, och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Så en dag lyckas en av fångarna bryta sig loss. Han vrider på huvudet och upptäcker att han sitter i en grotta. Han ser ett ljus vid grottmynningen, och sakta, för att vänja sina ögon vid det starka ljuset, och för att han känner tvivel och rädsla inför det okända, rör han sig på öppningen. Det finns människor där ute, och han inser att det är deras skuggor som han har sett dansa på grottväggen. Eftersom han inser att fångarna i grottan inte kan se att det de betraktar inte är verkligt så går han in igen och berättar allt han har fått reda på. Men de är så vana i sitt sätt att tänka att de inte vill lyssna på honom, Tvärtom, de tror att han har blivit galen och vill nästintill döda honom."
Så förstå hur vi skulle kunna leva. Tänk på hur långt och underbart livet skulle bli om vi precis i stunden tog till vara alla vi mötte, allt vi kände, och allt vi ville.
Det var därför jag sa till någon att jag var förälskad för några dagar sedan. För att det var sant, och för att jag inte ville att den stunden skulle gå förlorad. Och jag vill säga en sak till dig, min vän. Var försiktig med vad du skjuter på framtiden. Åtminstone i min värld finns det inte en dag där det inte finns tid för åtminstone en sekund av kärlek. Och jag ber dig inte på något sätt att ge mig någon kärlek. Men fundera på om du vill leva ett liv, om så bara för några månader, där någonting så vackert som kärlek inte får plats. Mitt tips; hitta någon att ge din kärlek till, även om du inte hinner ge så mycket.
Och förresten är det inte "bara" några månader. Förstå vad man kan göra! Mirakel kan ske på en minut. Det blir 89280 mirakler på två månader. Ta för er!
Kommentarer
Trackback