Håkan Hellström - Försent för Edelweiss
På den nya skivan hör man knappt vad han sjunger ibland. Han ber folk dra åt helvete och han sjunger både soul och skräpig gubbrock. Rimmar gör det ibland om han har tur. Och gör det det så är det av slumpen. Texterna styrs inte av något sådant. Det styrs av något större. Håkan krånglar inte till det, och når i sin enkelhet känslor som varken Jocke Berg eller Lars winnerbäck aldrig kommer kunna nå med sina smarta texter. Ibland blir det för mycket tanke. Och sann poesi är att säga något riktigt löjligt, mena det, och inte bry sig ett skit om vad läsarna/åhörarna tycker. På den nya skivan har Håkan, precis som på den förra ihopskrapnings-skivan, tolv låtar istället för sina brukliga tio. Det är iochförsig trevligt, men det känns ändå som om helhetsintrycket hade blivit ännu starkare om han hade strukit ett par av de senare låtarna i låtlistan.
Det är så skönt att höra att han nu skriker sin flickvän Natalies namn istället för någon okänd Lena, Anna, Eller Elin. Allt blir på något vis ännu närmare då.
Fast äsch. Varför ska man skriva sönder musik såhär?
Lyssna för sjutton :)
Torsdag, kväll
Imorgon händer det grejer iallafall. Födelsedagsfirande, rep med bandet, jobb till midnatt.
Tog mig friheten att anmäla mig till en novelltävling i GT/GA kallad Skrivkampen(ej att förväxla med skrivkrampen)
Tänkte, på brist på annat publicera mitt bidrag här. Om någon har lika tråkigt som jag och behöver få tiden att gå :)
...
Östersjöns angripande vind når enda hit ibland. En vilsen fiskmås kommer dykande mellan tallarna, och en lika
borttappad främling kommer hem. Den asfalterade gamla järnvägen är lika tom som vanligt. Den fylls oroväckande lätt upp av min gestalt med tillhörande rullväskor.
Huset står och jäser som den åttiotalsdröm det faktiskt var. De tidigare så vackert kalkade husväggarna, som vissa somrar kunde lysa upp hela gården, börjar nu bli kraftigt missfärgade av regn sot och pollen. Inte ens snön mäktar med att tvätta det rent. Mitt ärende smakar lite konstigt i munnen. Jag ska återvända till mitt barndomshem för att möta en helt annan värld. Högstadiet. Plötsligt kommer den lyckligaste och den jävligaste perioden i mitt liv smältas samman. Samma lukter. Samma tapeter. Samma minnen.
Men jag hoppas att hon, den nyinflyttade, som funnits där mycket längre än vad hon tror, inte har börjat lukta som huset. Det skulle bli för mycket av det goda. Jag vill komma härifrån ikväll.
Det märks att nästa generation har tagit sig an grannskapet. Visst har bondesonen med bravur åtagit sig sin fars gamla roll som snöplogare på gatorna, men på garageuppfarterna har flitigheten minskat radikalt. Tur att min farsgubbe inte ser så bra längre. Han skulle sätta snuset i halsen.
Och hade jag haft något snus i närheten skulle det säkert också ha hamnat på tvären. Plötsligt märker jag vad som gjort vår gamla trädgård så prydlig och gläds över att lönnarna, som farsan mördade genom frenetiskt trädklappande, äntligen har sågats ner.
När jag kämpar mig fram genom snödrivorna för att nå dörren, hör jag trafikbullret borta vid länsvägen och mina steg blir lite lättare. Vinterhalvåret är ännu levande här på ön. För tio år sen var det på liv och död varje gång någon av oss yngre flyttade iväg. Ladugårdar revs och sommarhus byggdes. Visst gav jag blanka fan i det då, men nu vill jag gärna att tiden ska stå still här. En ytterst egoistisk och omogen tanke då jag aldrig är här. Men ändå.
Hon var en sån som inte skulle stanna en sekund till på ön när nian tog slut.
Ändå hör hon nu någon som knackar på dörren.
En kvinna öppnar för mig. När dörren står vidöppen, och kvinnans ögon vant sig vid solljuset, växer ett leende fram mellan hennes kinder. Det är hon. Det är flickan.
Vi hälsar artigt korrekt och jag märker med förtvivlan hur obehagligt vuxna vi båda har blivit. Ett hälsningsfrasernas mecka bildas för en kort stund i ytterdörren för att sedan lämna plats åt en väldigt lång tystnad. Dock ingen pinsam sådan. Det blir helt enkelt för många sinnen på högvarv. Lukten av tvätt finns fortfarande inbäddat i väggarna, och bakom dörren anar jag fortfarande tvättmaskinen som står och hoppar. Självfallet ska jag ha en husesyn, och jag är på bra väg att säga något i stil med att det är totalt onödigt då jag kan skrymslena och vrårna utan och innan. Men jag lyckas med konststycket att hindra mig själv i sista sekunden. Hon tror nämligen att det är just därför jag är här.
Hon har lyckats med att en gång för alla göra köket hemtrevligt. Enda sedan jag kunde gå rakryggad under köksbordet har de svettigt blommiga tapeterna, och de dystert kastanjbruna skåpsluckorna, alltid fått gästerna att tappa ögongloberna. Och när morsan en gång för alla gjorde slag i saken, efter tio års misär, byttes tapeterna ut mot grisskär väv och skåpluckorna fick en färg av ljuvt neongrön.
- Känner du igen dig? frågar hon.
Hennes tvättbjörnsögon blomstrar emot mig utan att ge någon antydan om att vika blicken.
- Ja, mina ögon känner inte igen sig, men lukterna finns kvar. Den är speciell, säger jag gåtfullt och låter ögonen vandra ett varv runt rummet. Det är vaxduken som gör lukten, tänker jag. Och den isiga frysen. Och de soliga fönstren. All mat som har lagats genom åren har såklart också satt sin prägel. Sockerkakorna, det hemmagjorda äppelmoset, och mammas fantastiska klyftpotatis. Jag känner nästan smaken i munnen när jag ser ugnen stå och sucka borta i hörnet. Och jag minns hur vi barn brukade rusa nerför trappan efter morsans rop så att hela huset tycktes falla samman.
- Vilket rum var ditt förut? undrar hon.
- Det precis ovanför här. Det med himmelsblåa tapeter.
Hon nickar förstående och jag anar en förändring i hennes ögon. Jag undrar vad hon tänker på.
- Vill du se det rummet också?
- Javisst, säger jag.
Med klyftpotatistunga steg klampar jag uppför trappen. Jag undrar om hon har märkt det. I så fall skulle hon kunna visa mig ut till dörren direkt. Precis nere vid golvlisten i ett hörn skrev jag dit hennes vackra namn med djupt ångestförälskade bokstäver någon gång i åttan. Och missförstå mig inte, det sista jag ville åstadkomma var att någon skulle få reda på min kärlek, nej det var snarare spänningen jag ville åt. Som tur är skrev jag inte dit hennes efternamn. Om hon korsförhör mig om saken kan jag säkert nödljuga ihop något.
Rummet känns mycket större än vanligt när vi kliver in. Ikea-garderoben Jens har flyttats ut till hallen. Mina gamla väggar är fulla av vyer. Fantastiska vyer.
- Jag visste inte att du målade, säger jag ärligt överraskad. Jag brukade alltid leta efter hennes tavlor i bildsalen på håltimmarna. Alltid utan lyckat resultat.
- Nej, det visste inte jag heller, säger hon och jag hör att hon ska fortsätta meningen. Men jag har alltid velat lära mig, och det här rummet kändes perfekt som en ateljé. Det känns som om rummet vill ha mig här, säger hon och börjar skratta. Under en alldeles för lång sekund, precis innan hennes leende har tagit upp hela rummet, är jag säker på att hon hade hittat sitt namn nere i hörnet.
- Ja ibland känner man sig bara hemma i ett rum, säger jag och ler ett lättnadens leende.
Vi blir tysta och börjar studera varsin tavla. Kanske smittar det knäppt tysta huset av sig. Jag undrar vad alla ljud har tagit vägen. Ingen popmusik inifrån syrrans rum. Inga pudelhundar som skäller panikartat när vinden tar tag i taket. Ingen mamma som repeterar "Jo" och "naj" i telefonen.
Min mage bryter tystnaden. Den krampar ihop sig som ett russin och ger ljud där efter.
- Den tycker att klockan är eftermiddagskaffe nu, säger jag ursäktande.
Hon kollar upp mot väggklockan. Den visar på kvart i tre. Hon nickar till. Saken är klar.
Precis till höger innan trappan börjar tappa mark ligger syrrans gamla rum. Av dofterna att döma är det här som hon nu har sitt sovrum. Dörren står på glänt, och i skuggan av hennes fjäderlätta steg ner för trappan tar jag mig mod till att sticka in huvudet. Mitt i rummet står en enkelsäng. En ensam, totalt ologisk, enkelsäng.
Om det fanns något som var en ännu större sanning i mitt femtonåriga benrangelgäng än att hon skulle iväg till Amerika eller Paris, var det att hon alltid skulle ha någon vid sin sida. En snygg, alldeles för axelbred snubbe, som till nittionio procent skulle bestå av skit. Vi kom fram till att det var den starkaste naturlagen. Den som styrde alla andra tillsammans. Skithögarna fick alltid de sötaste flickorna. Och så här i efterhand var det kanske lika bra. Av senare erfarenhet kan jag med ärlighet säga att vi inte var redo för att sätta våra missförstådda romeosjälar i omlopp. Vi var ännu inte mogna för att veta den hemska sanningen. Att all kärlek egentligen är skit. Förlåt, men det är en tanke jag tänker ibland. Men jag tänker också då och då att alla kärlekar har blivit skit just på grund av henne. Om jag hade haft lite kraftigare axlar kanske jag hade fått snabbkyssa henne ett par gånger i rökrutan och sen haft henne ur världen. Jag tänker också ibland att jag är väldigt naiv.
Hon lutar sig emot köksbänken. Det enda bevarade fornminnet från morsans halvhjärtade köksrenovering. Hon lyfter lite på brödkorgen med spretiga fingrar och jag förvandlas till den. Jag känner hur hennes händer snuddar vid mig.
- Tyvärr har jag varken kakor eller bröd som vi kan ha till kaffet, säger hon beklagande.
- Det gör mig ingenting bara kaffet är gott, säger jag desperat uppmuntrande. Jag vill ha hennes leende där igen.
- Jag tänkte cykla till affären innan du kom, men tiden försvann lite.
Hon drar ut en vit köksstol mittemot mig och sätter kaffekannan lite till vänster om oss från mitt håll. På ungefär den platsen hade våra händer mötts om hon hade valt sin högra hand och jag min vänstra. Jag skulle först ha kunnat studera hennes nagelband en stund för att sedan vända blicken djupt in i hennes ögon. Jag skulle ha kunnat säga saker som "Vi har känt varandra ganska länge nu" och "Ett höstbröllop vore fint". Men nu står det som sagt en djävulsk kaffekanna i vägen.
Den får dock sitt brott snabbt preskriberat då dess innehåll på en brännande nolltid gör min mage både tyst och varm.
Vi dyker så småningom ner i det förflutna. Hon gick i B1 och jag gick i B2. Parallellklassen. Vi pratar om vilka lärare vi hatade och om vart alla våra gemensamma kamrater har tagit vägen. Vi hade en hel uppsjö med såna. Bredaxlade vänner. Såna som sökte sig utanför klassgränserna. Såna som ockuperade soffgruppen i rummet bredvid skolans cafeteria.
Vi stöter ibland på ämnet varför vi aldrig pratade med varandra. Fast jag lyckas styra bort det ganska bra. Hon verkar ärligt vilja veta, men efter några sekunders tystnad med en halvt öppen mun från min sida ger hon upp. Jag skyller på att antalet nya människor på den korta tiden helt enkelt inte hinns med. Hon håller med. Hon tror mig.
Hade hon dock haft ett par ögon i nacken, eller kollat en gång extra runt korridorshörnen, hade hon förstått.
Att hon aldrig har förstått. Att hon aldrig kommer förstå.
Jag hör klart och tydligt hur hon byter samtalsämne och börjar prata om framtiden. Och jag ser hur kvällsljuset utanför följer med i samtalet och tar henne dit. Men jag är inte där. Det är oroande att jag är så säker på att jag inte kom hit på grund av huset, men inte har en aning om vad som tog mig hit i dess ställe. Jag har genom egna erfarenheter fått lära mig att kärleken till någon aldrig försvinner.
- Är det på samma sätt när kärleken är till en förälskelse?
Jag hör orden studsa mellan väggarna. Upprepade slag som slår tillbaka mot mitt ansikte. Jag är en idiot.
Hon tystnar. Jag reser mig. Med ett enda steg tar jag mig ut till ytterdörren, men tyvärr har jag alltför dyra skor som är alltför svåra att ta på sig. Hon hinner ifatt.
- Jag trodde att du skulle erkänna uppe i ateljén, säger hon med förvånansvärt andfådda bokstäver. När du inte gjorde det blev jag säker på att det skrivits till någon annan.
- Men när du log så hoppades jag på att du inte hade fått syn på det, säger jag åt skosnörena.
- Men jag ler ju hela tiden.
Skorna försvinner ur ögonvrån och jag tittar nu rakt in i hennes ögon.
- Ja du ler hela tiden, säger jag och halvskrattar.
Vi sätter oss stillsamt ner på golvet. En med halvt knutna skor och en med två bara fötter. Två underbara fötter.
- Vill du gifta dig med mig? säger jag för första gången i mitt liv.
- Nej, säger hon snabbt.
- Bra, säger jag och lutar huvudet mot väggen med hakan i vädret.
Genom fönstret svävar en svart snöflinga bland alla andra. Det är min vilsna fiskmås. Snart får han en svart vän där ute i allt nedsläckt ljus. Jag gör en ansats till att resa mig. Vinterkläderna prasslar till ljudligt, men jag hör ändå hur hennes läppar går isär.
- Men vi kan börja med att du cyklar efter brödet imorgon bitti.
Den tredje vårens första dag
Först eller ej, så var dagen väldigt uppfriskande. Och jag är osäker på om det var solens förtjänst eller om det var sällskapets. För båda är liksom väldigt härliga och ovana på något vis. Nåväl för att jag har sett solen på Mallorca, men det är ju inte samma sol. Och nåväl för att jag har träffat hennes syster, men det är ju inte samma människa.
Well, nu börjar inlägget spåra ur, men det jag vill ha sagt var väl egentligen: Bra dag!
Johan för ett halvår sen hade aldrig vågat detta, och hade sagt till dagens Johan att han var galen och dum i huvet.
Men då ska jag säga till för-ett-halvårs-Johan att det värsta som finns är ju att bli gammal och ångerfull. No regrets is the shit.
Skratta eller gråta?
Inga kommentarer.
"Kom ut om två minuter så får du grejerna"
Det är precis vad man behöver en måndag. En måndag då man är sjuk i något märkligt virus. En måndag som började med en hel drös med tårar innan frukost.
Anna och Hugo kom så småningom i sin bil. Räckte över en burk med medicin -påskedition, det vill säga godis.
Friskofinax -förkylningspiller
Verksamt ämne: Socker
Används som lindring vid: Förkylning, depression, trötthet, arbetslöshet och menssmärtor.
Vanliga biverkningar: Fetma, hyperaktivitet, trötthet, magknip, tandvärk och näringsbrist.
Dosering: 0,5-1 burk/dag, dock högst i 1 vecka. Bör ej överdoseras.
Årets erbjudande
Drömflickan
Flickan* i mitt liv ska ha tre egenskaper.
Den första är att motverka min dödsräddhet.
Varje gång jag säger "tänk om vi dör"
Ska hon säga "tänk om vi lever"
Den andra egenskapen är goda skills i bondtolva.
Den tredje egenskapen ska vara att jag är mig själv när jag är med henne.
Ganska enkelt.
*det måste inte tvunget vara en flicka, men ska det vara en pojk ska det vara filosofi-robert och ingen annan.
Han är min drömkille.
Look into my eyes, you will not see...
Jag har insett att det är det jag skulle gå på om någon friade till mig. Se dom rakt in i ögonen och se om man såg någonting viktigt och trovärdigt. Om jag kommer fria kommer personen i fråga bara se knark. Fast jag tog ju faktiskt en alvedon igår. Det måste vara det...
Förövrigt var jag på 50-årskalas idag. 13 sorters kakor. Och efter sju stycken fick jag lägga mig i en soffa och sova lite. 50-årskalas är ingenting för oss bihålleinflamationister. Tyvärr är ingenting riktigt anpassat för oss, samtidigt vill jag väldigt gärna leka med klara ikväll.
Idag lämnade hela tjocka familjen huset.
Tillbaka till mörkret.
Down under
Känguru smakade hundgodis(nej jag har inte smakat) och krokodilen smakade gris.
Det var faktiskt ganska gott med krokodil, och inte minst var det en skön känsla.
För har ni aldrig vart lite oroliga över att sluta som haj- eller krokodilmat?
Nu kändes det som om det var jag som vann kampen. Jag som fick festa över mitt byte.
Förmodligen kommer krokodilens kompisar hämnas på mig nu, men på något sätt
så känns det okej. Vi ger och tar, jag och krokodilerna, vi kan sammarbeta.
Djur som legat i min mage:
Gris
Ko
Lamm
Höna
Kalkon
Älg
Krokodil
Känguru
Kräfta
Torsk
Lax
Gös
Massa andra fiskar
Insekter och kryp som inte ens är värda namnet
Hjort?
Häst?
Imorgon får ni, vegeterianer som ni är, en lista på alla frukter jag har ätit :)
Konsten att plantera skog
Abraham Lincoln.
Igår var det dags. Årets skogsplantering med fotbollslaget. Eftersom morgonen var tidig, och eftersom jag både var sjuk och van vid spanskt väder, var det inte det jag önskade mest just då. Efter att ha dragit på mig långkalsongerna och långstövlarna långt upp på benen var jag beredd att ge mig av.
När jag och pappa anländer till Levide bygdegård, sådär en kvart innan alla andra som brukligt, står det en gubbe inne i pannrummet som säger att plantorna är frusna. Ni får gott vänta ett par timmar. Nice då åker vi hem och sover, tänke jag. Men icke. Istället blev det taktiksnack i matsalen. En tidig långfredagsmorgon. Gäss.
Sen bar det så av. Vi krånglade oss in på Gerums hemliga skogsvägnät och fann så småningom vårt mål, Västfronten 1917. Eller något liknande åtminstone. Ett ändlöst kalhygge med vartannat 30 centimeter tunnisbeklädda vattenpölar och vartannat en liten jordkudde, på vilka vi skulle trycka i våra små söta tallplantor i med våra bazookaliknande planteringsrör. Ultimat, tänkte gubbarna och satte igång. Vi andra frös. Inte blev det bättre när vi fick nys om att vi skulle sätta 25000 plantor dagen till ära. Inte blev det bättre när våra vantar och stövlar blev fyllda av lera och vatten. Inte blev det ett dugg bättre när snöstormen satte igång. Ett sånt där grymt tätt snöfall. Sådant som man kan le åt när man sitter inomhus och tittar ut. Ett sådant som ger ordentligt, om man snackar snödjupsspråk. Ett jävla snöfall helt enkelt. Och såklart så blåste det också, och det är väl det som utgör en snöstorm. Efter tre timmars slit tar vi rast. Kom! vi går till bilarna, sa jag. Men min far och nån gubbe till hade gjort eld i skogsbrynet. Det brynade skogsbrynet. Där satt vi och åt korv med snö. Efter ett tag kom bondens fru över med någon slags kladdkaka i en glassback. Alla fick ta som kunde hitta en bit i all snö som också hamnat i backen. Riktigt kul. Makalöst nog ville ingen ställa in den fortsätta kampen ute på fältet. Och efter flera timmars slit var dagens övningar klara. Om en vecka blir det samma veva igen. Fast då endast med 10000 plantor. Det går ju på ett kick.
Det roligaste var nog storråttan som bodde i en jordhög precis bredvid kalhygget. Han var väldigt tjock och hade två strategiska och mysiga pölar utanför sitt in-skutt-hål. Där kunde han ligga och glassa hela dagarna.
Nu har jag klagat klart.
Nuss på er.
Att älska
Jag är väldigt jobbig i dessa dagar. För oss alla. Grejen är att du skulle kunna köpa så mycket tid om du bara kunde ta dig mod att säga en sak. Säga att du älskar mig. Och utan att följa upp det med "men inte på det sättet".
Nej det ska vara precis på det sättet. Sen kan du få misslyckas med dina projekt om och om igen i tusen år innan du tar mig tillbaka. Faktiskt. Men jag tror aldrig att du kommer våga säga det.
Och sen så är ju ord bara ord. Åtminstone för andra. Om du säger att du älskar någon betyder det något för dig, men inte ett piss för andra. Det är vad man gör emot den man älskar som räknas. Och ur den synvinkeln verkar du varken älska mig eller dig själv.
Nu ska jag till donner wihi!
Varning för ras
Mitt liv är ihoprasat. Ground zero. Det är ingenting att göra åt. Även om det inte var jag som orsakade det, så är det ändå jag som har ansvaret att bygga upp det igen. Ingen annans. Dock så är det smärtande att se någon annan rasa i samma takt. Tvillingtornet kanske. Man kan ju tycka att hon skulle ha rasat mig av en anledning. Då skulle ju allting vara värt. Och hon hittade sin anledning efter ett tag. Och jag visste ju om att hon var stark. Det där modet som jag inte riktigt har hittat på så många andra ställen. Men nej allting rasar. Hon har snarare gått neråt sen januari. Och du får ta och hata mig för allt det här, men det är isåfall värt det. Om någon del av dig inser att jag har precis rätt. Börja ta tag i de grejer du skulle ta tag i. Hoppa. Om du inte hoppar ska du inte oroa dig över min hälsa åtminstone. För då är jag inte intresserad. Inte ens vid pensionen.
Nu ska jag sova.
Det var Jesus andra pappa som var gud, inte han!
Jag öppnade upp ett tomt mail i facebook nyss. Till en person jag aldrig har träffat. En person jag trodde var borta.
Nästan lika borta som jag. Men icke. Och eftersom jag som vanligt inte vet någonting, så är det lika bra att förvänta sig det värsta på en gång. Jag är så pinsam. Dock börjar jag mer och mer tro att jag har blivit lurad. Att alla runt omkring mig har förstått något som jag inte har förstått eller kommer förstå. Du sa du behövde tid och du hade tid. Nu springer du härsan och tvärsan. Jag sitter. Och det där behovet av tid verkar mer och mer bestå av ett behov att sparka ut mig ur ditt liv. För vad har du annars åtgärdat för att nå din sinnesfrid? Jag oroar mig över din rotlöshet samtidigt som jag avundas den mer än något annat. För rötter är det enda jag har. Starka, sega rötter. Jag sitter fast. Totalt. Även om jag har några vänner. Ett par underbara älskade vänner. Utan dom hade jag huggit ner det här jäkla trädet för länge sen. Det ruttnar.
Sanning och konsekvens
Nåja. Jag kanske borde skriva om alla historier från den blomstrande ön, men inte i det här inlägget.
Jag kom och tänka på konsekvenser för ett tag sedan. Såg en film. Där en kvinna pratar om att göra abort.
Och man ser ju direkt konsekvenserna framför sig. Det behövs väl egentligen inte ens något redan skapat barn för att konsekvenserna ska bli hemska och enorma. Om någon i allmänhet och du i synnerhet säger nej till någon. "Nej jag är inte kär i dig och vill inte vara med dig" Då får det ju enorma konsekvenser inte bara för den olyckligt kära. Om vi förutsätter att jorden ej går under och att mänskligheten klarar sig bra, vilket vi bör, så innebär det helt enkelt att man genom att säga nej till någon indirekt mördar miljontals. Barn, barnbarn, barnsbarnsbarn. Det är ju ett riktigt massmord rent ut sagt. Å andra sidan blir det ju samma öde om man väljer bort någon annan. Men det gör inte insikten lättare att bära. Då är det rent av ofrånkommligt! Eller är det verkligen så?
Om vi börjar nu, och skaffar barn till höger och vänster med alla vi kan komma på, så får ju alla ofödda barn chansen.
Då går iochförsig jorden under garanterat på grund av lavinartad överbefolkning, men tänk hur många rymdforskare vi skulle kunna få till!
Barn är bra om man tycker om någon. Oavsett vad som sen händer så har man åtminstone ett barn ihop, och det kräver viss kontakt mellan föräldrarna.
Jag har blivit sjuk. Jag undrar om det har att göra med att jag inte har druckit vin på några dagar. Kroppen törstar efter gift. Och jag ska väl inte vara den som är den.
Nuss o kram
En dag i Februari
Vi vaknade i din pappas säng.
Jag var stressad som vanligt, och för en gångs skull var du stressad med. Vi gick tidigt ner för björn borg-promenaden du tryckte retsamt efter grön gubbe sekunden innan vi småjoggade över körbanorna. Pendeltåget syntes inte till. Det var försenat, och du svor. Du var nära till tårarna och jag försökte inge något slags lugn. Du skulle ju trots allt få vara med mig lite längre om du missade tåget. Och så här i efterhand skulle du kanske ha valt att missa det. Det var våra sista timmar. Du ringde och skällde på din far medan jag vaktade dina väskor. Du gick in och handlade något på pressbyrån medan jag vaktade dina väskor. Sen blev det din tur medan jag gick in och köpte en remsa. Det gäller att ge och ta. Till slut kom pendeltåget. Vi klev på och det gick otroligt fort. Vi undrade varför det tvunget måste gå så sakta annars. Jag tror vi lyssnade lite på min mp3-spelare. Säkert! säkert..
Jag försökte pränta in henne i ditt huvud. Och du hade äntligen börjat ge med dig.
Vi lyckades med att komma tidigt till centralen trots allt och vi satte oss på bänkarna och väntade. Jag berättade om när jag träffade Bosson på samma bänk och sen gick du och lånade mcdonalds toalett. Du fick en femkrona av mig. När du kom tillbaka hade jag spanat in en karta som jag gick och hämtade. Jag visade dig vart min bror bodde. Det skulle nämligen vara så fint att bo där med dig någon gång, tänkte jag. Tiden gick och tåget ploppade upp på "avgående tåg"
Vi gick ner i en tunnel och ut på spår 3. Vi spanade efter vagn 6 och gick dit. Det var där du skulle bo de närmsta timmarna. Du kysste mig farväl. En ganska fin kyss trots allt. Relativt lång, och en typisk adjökyss. Ett par röster som brast. Fast vi var ju vana vid farväl nu. Jag hjälpte dig upp med väskorna på vagnen och vinkade adjö. "lycka till på musik direkt!" "lycka till på modevisningen" "hejdå" "hejdå" *
Det var vår sista dag.
Och kan du i dagens kaos säga att du älskar mig?
Kan du lova att det kommer en till sista dag?
Att det kommer tusen sista dagar?
Att det aldrig kommer en sista dag?
*Sen åkte jag hem till min bror. Åt pasta och spelade playstation. Du och jag skulle ta en paus.
Men du ringde ganska snart. "Man måste kanske ha några problem för att ha en paus" sa du
Men tänka sig, det har vi nu.
Du härliga svenska språk!
Se dig le medan du sover
När du är långt iväg och drömmer
Jag kan tillbringa mitt liv just precis så här
Jag kan stanna tappad i den här stunden för alltid
Ja, alla stunder tillsammans med dig är en stund som jag älskar
Jag vill inte stänga mina ögon
Jag vill inte somna nu
För jag saknar dig
Och jag vill inte missa någonting
För även om jag drömmer om dig
Så kan inte ens den härligaste drömmen räcka till
Jag saknar dig ändå
Och jag vill inte missa någonting
Ligger nära dig
Känner hur ditt hjärta slår
Och jag undrar vad du drömmer om
Om det är mig som du ser
Sen kysser jag dina ögon och tackar gud att vi är tillsammans
Jag vill bara stanna här med dig
I den här stunden för alltid, för alltid och alltid
Jag vill inte stänga mina ögon
Jag vill inte somna nu
För jag saknar dig
Och jag vill inte missa någonting
För även om jag drömmer om dig
Så kan inte ens den härligaste drömmen räcka till
Jag saknar dig ändå
Och vill inte missa någonting
Jag vill inte missa ett enda leende
Jag vill inte missa en enda kyss
Jag vill bara vara med dig
Precis här med dig
Precis så här
Jag vill bara hålla dig nära
Känna ditt hjärta så nära mitt
Och stanna i den här stunden
För all framtid
Jag vill inte stänga mina ögon
Jag vill inte somna nu
För jag saknar dig
Och jag vill inte missa någonting
För även om jag drömmer om dig
Så kan den härligaste drömmen aldrig räcka till
Jag saknar dig ändå
Och vill inte missa någonting
Din snygga sate
För älskar du livet så lev det med mig
Vi fångar vår dag som den är
Ingenting ska få hindra oss, min vän
Låt oss få leva och rumla en stund
På jorden, den som är vår
För älskar du livet så lev det nu med mig
Ett dygn till
Hur nu det har gått till. Man skulle lätt kunna tro att vi ogillar Philip, men så är inte fallet. Tvärtom. Jag vet inte hur
många gånger som vi har "åh"-at oss över honom det gångna halvåret. Ändå har vi inte träffat honom. Trots att han
bor bara några mil bort. Märkligt. Sorgligt.
I vilket fall spenderade vi kvällen med att spela det fantastiska spelet "fia deluxe" medan vi förtärde kakor. För min del blev det väldigt många kakor. Vilket jag fick sota för senare genom en lagom jobbig huvudvärk. Efter ett par timmars tappert spelande utan någon som gått i mål med sina fyra pjäser fick jag förklaras som segrare efter att gå runt med min tredje kindergroda. Sa jag att spelet var fantastiskt?
Några timmar tidigare hade jag och Klara äntligen bokat vår solresa. Vi åker på söndag. En vecka till Mallorca.
För drygt tvåtusen kronor. Flyg och hotell i en vecka för tvåtusen. Jag blir skeptisk. Men det är jag med glädje :)
Sen så kan jag glädja Klara med att det finns bar på hotellet. Wihi
Idag kom min kära far hem med en gammal husvagn. Och i dessa stunder kan man inte bli något annat än kär i min far. Det här är hans grej. Att komma hem med skrot. Mycket skrot. Som helst inte har kostat en enda krona. Sen så går det ett tag och efter några månader så har skrotet förvandlats. Till något fint. Helst något helt annat än vad det var från början. På sättet som pappa får skrotet fint är också värt att nämna. Jo, genom att använda mindre skrotsaker och bygga på det stora skrotet. Oändligt med små små engångsuppfinningar som passade just i stunden. Han är en sann konstnär. Om ni har sett filmen "drömkåken" förstår ni vad jag menar. Det är pappa det.
Livet är en gåta, du är gåtans svar
Så kommer dom fram. En efter en. Och knackar mig på axeln.
Dom harklar sig artigt och ler ett vänligt leende emot mig.
"Johan du har varit rätt så ensam i ditt liv" säger dom.
"Har du inte haft ett helvete?"
"Har du inte gått under i dig själv?"
Och jag nickar svagt ner i asfalten, hör hur tåget glider in på perrongen och inser att tiden är knapp.
I ett sista adjö ser jag dom rätt in i ögonen. Ler mitt sista leende och säger
"Men jag har också längtat"
Vi får aldrig glömma att glädjen finns i allt. Inte minst i saknaden och i väntan.
Och jag finner glädjen i att jag en gång kommer få dig tillbaka. Och du får säga att jag inte kommer få det.
Och du kan få se till att jag inte kommer få det. Men min längtan vet. Även om den ljuger så
ljuger den så bra att det blir sant.
Och varje natt kysser du mig.
Och dagarna är en mardröm
Så varför kan inte lika gärna natten vara en dag och dagen en natt?
Varför hymla med kärleken?
Jag älskar dig. Var glad för det.
Och jag hittar ett rum att älska dig i. Var så säker.
Om så i en annan tid. I en annan rymd. I ett annat liv.
Kärlek är bra nice ska ni veta...
Så var natten här igen
Det minsta man kunde begära är ju att vara helt slut i huvudet också
så att man kan somna. Men nej. Vemodet är smartare än så.
Smartare än mig. Tyvärr.
Och varför ska jag skriva om dessa saker på den här bloggen?
Vilka är det som läser egentligen förutom amanda och klara?
Ni kan få i uppdrag att uppge era namn i kommentarerna här nedan.
Jag tänkte att det kan vara bra och veta vilka som vet om att jag är tragisk
och vilka som inte vet det liksom. Inget annat.
För ni får säga vad ni vill, men det är faktiskt tragiskt detta. En pojke.
En blogg. Ett öde.
Jag är alldeles för öppen emot cyberspace när det vankas ensamhet.
Jag är nog inte gjord för det här. Jag behöver människor.
Det jag behöver allra mest är någon som är kär i mig. En trevlig och bra typ.
Men vem kan jag begära det av när jag är så jäkla kär i någon annan?
Det går ju inte. Och visst skulle jag kunna säga till den typen att "ja, men jag kan
nog bli kär i dig snart" Men varför ska den typen orka det. Och vem orkar lära
känna mig i det här skicket? Nej, det är en jävla fälla det här.
Nya människor är det jag trånar efter och det är jag som måste ta intiativet.
Så är det alltid. Ett intiativ som jag inte är kapabel till för tillfället.
Jag behöver en hjälte/hjältinna som höjer mig till skyarna igen.
Jag kan inte begära att Klara ska dra något större lass.
Kanske vi hittar någon finis i solen... :)
Nej nu sover jag...