bullibulli

Överallt, hela tiden, ska vi gå vidare.
Det är ett måste.
Någonting positivt.
Men kan någon berätta grejen för mig?
Och jag vet att ni brukar välja att inte kommentera den här genren av inlägg. Men jag ber er. Ge ett svar.
Vad har jag på att vinna på att gå vidare?
Jag som älskar någon över örona. Jag som vet precis vad jag vill åstadkomma i livet.
Hur ska jag må bra genom att strunta i dom sakerna?
"Johan, du har fastnat. Det är tid att gå vidare"
Va? Det hände ju igår. För mig åtminstone.
Bara för att andra inleder förhållanden efter en vecka.
Och för att andra säger att de båda förhållandena inte ens hade med varandra att göra.
Så behöver det inte vara min tidsuppfattning.
Nej jag var med om någonting riktigt. Jag är ännu med om någonting riktigt, även om jag numera är ensam.
"Och usch vad han tycker synd om sig själv och är självömkande" Men tyck det då.
Men i det här fallet är det faktiskt synd om mig. Jag har mycket att glädjas åt. Kära vänner. Jobb. Band. En känsla av att äntligen vara mig själv. Våga saker.
Ändå så är det synd om mig. Och om ni inte håller med mig, så har ni inte en aning om vad kärlek kan vara. Och jag begär inte att få kyssa henne. (även om jag har en sista kyss på sparkontot) (jag väntar ut räntan)
Jag begär att få se och höra. Och jag begär att bli sedd och hörd i den mån jag förtjänar.  
Det förtjänar jag.

Mina föräldrar har, lördagkväll som det är, bjudit hem några vänner och jag drog nitlotten att rasta de två dvärgpudlarna tillsammans med min mörkrädda lillasyster. En liten tur runt kvarteret bara. Inga konstigheter.
Jag anar ändå lite oråd och bunkrar upp med kavajer, mössor, halsdukar, och vantar på min späda kropp. Väl ute i vintermörkret väntar slutklämmen på Tuva. Och då är det inte den söta Tuva Novotny utan stormen med samma namn. Trots att jag var bättre klädd än nån gång tidigare denna vinter så förvandlades mina lemmar till ovanligt tjocka kontrabassträngar i någon hitills okänd upptempolåt. Genom fönstret hade vädret sett så där kolsvart och mysigt ut, jag hade varit helt säker på att saken var biff. Men minusgrader syns tydligen inte. Det var tydligen en kallskuren råbiff vi hade att göra med. Mitt hundval för dagen (kajsa) förstår iallafall galoppen och förflyttar sig frammåt så gott det går med fyra förfrusna eko-gurkor till ben. Min hjärna går ner avsevärt i aktivitet, men jag hinner ändå tänka två tankar. 1. Man skulle tamigtusan vara lite fetare. 2. Man skulle tamigtusan flytta söderut.
Den andra tanken kan såhär i efterhand säkert ses som bara ett sidospår på den första tanken, men så är det faktiskt inte ute i den brännande kylan. Där börjar allting om från noll. I bästa fall. Oftast på minus. Temperaturen sätter spelreglerna. Man måste inte bara börja om och inse att det är jäkligt kallt och att man måste hitta en åtgärd, utan man måste oftast även lära sig att tänka. Vilket såklart är en ganska jobbig process, och jag tror att många av er bara skulle ge upp där ute och gå under i den hårt bitande isvinden. Min räddning ikväll blev dock min tjocka vackra hund Kajsa som drog mig hemmåt när mina ben hade svikit. Så det är väl det tredje alternativet.
Om du inte vill flytta utomlands eller bli tjock själv, så är det bara att göda upp din hund. Detta går ofta mycket lättare också, och lat som jag är blir det väl mitt val även imorgon.
Imorgon är vi en dag närmare sommaren.