bullibulli

Jag och Klara i staden.
Tog kurs emot havet. Jag hade väl lite planer på att besöka mitt och Amandas gömställe, men Klara satte istället steg emot den lilla kullen som rymmer en bunker. Vi satte oss lugnt och stilla i gräset. På de två bänkarna som står nedanför kullen satt det två herrar. Eller en satt på den ena bänken, och den andra satt på gräset brevid den andra bänken.
Ganska omgående utbrister den grässittande mannen ut i ett skrik.
Vi, och den andra mannen ser förvånat på honom. Han ursäktar sitt skrik och säger att han var tvungen då han ätit något konstigt. Hela hans mage känns uppsvullen, säger han.
Den bänksittande mannen uttrycker: Var det ett vårskrik?
-Nej snarare ett magskrik, säger mannen med magen.
-Har du sett ronja? Där gör dom vårskrik.
-Ja, du får ursäkta, jag har så ont i magen. Känner mig helt borta. Hör inte vad du säger, men visst, några svaga bilder kommer upp...Birka? Ronja och Birka va?
-Ja precis, säger bänkmannen lite uppgivet.
Mannen med magen mummlar något obegripligt men avslutar med: Ja just det, det är Visby det här.
-Du, om du går 300 meter bortåt så finns ett sjukhus, säger mannen på bänken och tar adjö.
-Ja, tack, tack. Jag får väl rulla bort.
Han stapplar iväg. Sissodär 50 meter bort till kruttornet. Där fastnar han, gör några stretchövningar och börjar gå emot oss igen. Jag rycker tag i klara och springer emot biblioteket. Efter ett tag kommer samma man från ett annat håll och hinner före oss dit. Han måste ha sprungit. Men hur? Han mådde hur dåligt som helst, och var förmodligen påverkad av någon slags drog. Väl inne på biblioteket beställer han en kaffe som han sveper snabbt. Han tar trappen upp till bokhyllorna och ställer sig vid sök-datorn och utbrister "nu ska vi se!" Sen lämnar vi honom åt hans öde.
Slutsats. Antingen var han drogpåverkad eller så var han den finaste människa jag någonsin stött på. Om han var drogpåverkad, kan man ställa sig frågan: borde vi inte alla bli knarkare?

Sen åt vi en nachotallrik med kyckling, som faktiskt funkade väldigt bra.
Sen fick vi reda på att en vän har haft cancer, men som hade opererat sig frisk. Helt sjukt. Eller friskt.

Konstaterande: Vår generation har sett otroligt mycket film. (ett förvånat muller hörs från publiken)
Frågan är vad det har gjort med oss. För när man tänker på det, är film en ganska konstig grej. Man sitter i soffan/sängen och ser på en historia. 100% passivt sitter vi när historien rullar fram. Jag undrar om det har gjort någonting med oss.
Det  känns ibland som om vi inte är tillräckligt handelskraftiga i våra liv. Vi sitter och ser på medan det rullar förbi.
Vi skyller på "Ja men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv" För vissa är det kanske sant, men det är nog rent skitsnack när det gäller många. Det är klart att man vet. Man är bara rädd för at misslyckas. Rädd för att drömmen ska smulas sönder. Därför avstår man och lever ett mer kontrollerat liv istället. Behåller drömmen som bara en dröm. Och är det då konstigt att drömmarna smulas sönder? När vi, oavsett vad vi själva säger, inte gör någonting överhuvudtaget för att förverkliga dom?
Ditt liv är ingen film. Det är något tusen gånger bättre. Närsomhelst, varsomhelst, kan du vända upp och ner på det, och det behöver inte följa någon korrekt mall för hur ett drama ska se ut.
Och med det här vill jag inte säga: Livet är kort! skynda er!
För livet är nämligen inte kort. Det faktiskt väldigt långt. Men det är samtidigt det enda vi lever, och den här stunden kommer aldrig tillbaka, och det är den enda stunden du har. Säg till dom du älskar att du älskar dom, eller ännu hellre älska dom du älskar, och älska dom som älskar dig.
Var medveten om att livet är långt, men lev inte efter den insikten, för då kan livet snabbt bli kort. För den som lever i stunden blir livet en oändlighet. Saker kan tändas och slockna på en dag, så lev så också. Dra inte ut på saker. Det leder inte till något gott.

Och vad är då livet?
-Det är klart jag vet vad livet är, säger du då.
Och det är klart att man vet, men vet man rätt?
Det här skriver platon om."Han berättar om några människor somi hela sitt liv har suttit fängslade i en grotta. På grund av sina bojor är de oförmögna att röra sig eller att ens vrida sina huvuden. Det enda de ser är grottväggen framför sig och skuggorna som dansar på den. De har varit så länge där inne att de inte längre minns något annat. Skuggorna på grottväggen och en del ljud som letar sig in i grottan är allt de uppfattar. Eftersom det här är det enda de känner till tror de att de ser är verkligheten, och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Så en dag lyckas en av fångarna bryta sig loss. Han vrider på huvudet och upptäcker att han sitter i en grotta. Han ser ett ljus vid grottmynningen, och sakta, för att vänja sina ögon vid det starka ljuset, och för att han känner tvivel och rädsla inför det okända, rör han sig på öppningen. Det finns människor där ute, och han inser att det är deras skuggor som han har sett dansa på grottväggen. Eftersom han inser att fångarna i grottan inte kan se att det de betraktar inte är verkligt så går han in igen och berättar allt han har fått reda på. Men de är så vana i sitt sätt att tänka att de inte vill lyssna på honom, Tvärtom, de tror att han har blivit galen och vill nästintill döda honom."

Så förstå hur vi skulle kunna leva. Tänk på hur långt och underbart livet skulle bli om vi precis i stunden tog till vara alla vi mötte, allt vi kände, och allt vi ville.

Det var därför jag sa till någon att jag var förälskad för några dagar sedan. För att det var sant, och för att jag inte ville att den stunden skulle gå förlorad. Och jag vill säga en sak till dig, min vän. Var försiktig med vad du skjuter på framtiden. Åtminstone i min värld finns det inte en dag där det inte finns tid för åtminstone en sekund av kärlek. Och jag ber dig inte på något sätt att ge mig någon kärlek. Men fundera på om du vill leva ett liv, om så bara för några månader, där någonting så vackert som kärlek inte får plats. Mitt tips; hitta någon att ge din kärlek till, även om du inte hinner ge så mycket.

 Och förresten är det inte "bara" några månader. Förstå vad man kan göra! Mirakel kan ske på en minut. Det blir 89280 mirakler på två månader. Ta för er!

Det är en romersk-katolsk präst i Brasilien. Som fick för sig att flyga iväg med hjälp utav hundra stora heliumballonger. Hans GPS gick sönder och nu är han spårlöst försvunnen. Vart har prästen tagit vägen?
Ser du honom så ring till Brasiliens kustbevakning.
Dock så tror jag att det är gud som har blivit sur. Folk ska inte försöka komma till himlen genom konstgjord väg.
Se bara hur det gick med Babels torn liksom.

Två soliga dagar efter varandra kan bara betyda en sak. Vintern är död. En gång för alla. Vi som har blivit förnedrade och förföljda av vintern kan nu kliva fram ur våra skyddsrum och bada i den soliga freden som har kommit till stan.
Fast idag hade solen inte behövt skina så mycket. Den hade kunnat spara sig till en annan dag. Min nya vän lyser så bra själv. Jag vet inte riktigt hur hon gör det. På ett papper hon visade mig hade någon skrivit "Full utav energi" om henne. Och det är väldigt sant. Man blir glad i hennes närhet. Och jag hoppas att hon kan lära mig hemligheten en vacker dag. Jag kände mig väldigt grå och tråkig idag i jämförelse. Ett litet steg tillbaka i min självbild. Jag började återigen fundera på vad jag ska säga. Man vill så gärna säga något smart och intressant inför nya människor. Och just därför brukar fantasin tryta.
Träffade även Björn Sölvhammar idag. Han var lyckligare än någonsin. Det gladde mig. Han har varit så dyster de tidigare besöken. Idag skulle han nämligen påbörja färden mot årets italienresa. Han knäppte på en Sorrento-skiva och dansade så glatt. Han är fin Björn.

Klara blev lite arg på mig idag. För att jag inte hörde av mig.
Det är då skönt att man kan säga "Jag älskar dig" och så verkar allting annat plötsligt betyda så lite.

Dagens Chock:
Frank Sinatra var med i maffian.
Så passa er för snyggingen i kostym!

Allting går förlorat.
Man kan vinna allt man ger sig in på, men så småningom kommer man förlora det man vunnit vinst efter vinst.
Till slut når man fram till den största förlusten. Förlusten av livet. Såvida man inte är religös då förstås. Då blir det helt tvärt om. Då slutar allting i vinst. Fast vilken människa tvivlar aldrig.
När saker tar slut kan man därför på något tragiskt vis trösta sig med "det skulle ju ha tagit slut ändå förr eller senare" Fast jag vet inte om det är någon bra inställning, hur sant det än är.

Det är nog därför det är så oerhört skönt att vinna någonting tillbaka. Det går emot hela allting-slutar-med-förlust-tänket. Om man kan vinna tillbaka något som har varit förlorat, känns inte heller döden så omöjlig. Att vinna tillbaka det som gått förlorat är vår generations religon och hopp om framtiden. Om man vinner förluster är ingenting omöjligt.

Jajemen.
Den 10 maj smäller det. Såvida jag hinner hem från skåneland förstås.
Jag ska nämligen bli trummis på UKM. Kompa de exellenta Filip och Elias i två låtar.
"Basketcase" av greenday, och en okänd helt sjuk hårdrockslåt med skiftande tempo i vers och refräng.
Varför har Danne och Klara inte berättat för mig att det är kul med trummor?
Ge mig några repningar till så är jag grym :)

Ikväll ska jag se Jonas Gardell med Klara. Det blir förhoppningsvis underbart.
Jonas, lyft upp mig ur skiten!

Idag högg jag av de sista banden. Raderade dig från alla elektroniska platser.
Skickade iväg dig så långt bort så att du nu klassas som död.
Men Prinsessan, bli inte orolig. Det är inte för att jag aldrig mer vill veta av dig.
Jag tänkte bara göra dina steg tillbaka lite tydligare.

Både den här dagen och gårdagen var svarta. Man vaknade ur sängen och tänkte bara svart. Kort och gott.
Kan det vara för att livet är så orättvist?
Jag visste ju iochförsig att det skulle sluta såhär. Att den söta flickan som ville vara ensammen hittar en ny på en sekund. Och den närhetssökande kvarglömda pojken är den som står kvar där ensam. Den enda som får betala för den oförklarliga händelsen.
Men
Nog för att det är orättvist, men det är ändå värt att kämpa. Förbättra sina odds. Att chansen att lyckas blir större är ju faktiskt nästan en lika stor seger, när förlusten är att stå och se på när man förlorar.

Han var nyskild och fullständigt överväldigad av sorg. Så det brast när han försökte sjunga sin klassiska "Jag ger dig min morgon". Till slut satt Fred Åkerström bara och grät inför den knäpptysta publiken på det lilla pensionatet i Tällberg.
Jag var inte där själv, men mammas berättelser från den där ljusa sommarkvällen året innan Fred Åkerström dog har gjort så djupa intryck att jag ibland inbillar mig att jag faktiskt satt på första parkett.
Folk hade åkt till Tällberg -Dalarnas allra vackraste vykortsidyll som specialdesignad av Zorn själv -för att få höra den björnlike skalden bullra och dåna i godmodiga Bellman-tolkningar.
Det blev något annat.
Den stukade mannen kom in i den fullsatta Tällbergsgården, som inte är mycket mer än en bystuga, satte sig på en enkel pinnstol precis framför åhörarna och började stilla och långsamt fylla den timrade stugan med sin sorg, sin längtan och sin ensamhet.
För varje ny, isande ballad blev tystnaden, säger mamma, mer kompakt. Stämningen mer förtätad. Och luften allt svårare att andas. Sen kom "Jag ger dig min morgon".
Han hann ungefär en vers innan det...bara inte gick längre. Händerna började darra, rösten skälvde och ögonen fylldes av tårar. Till sist satt den älskade trubaduren, med gitarren i knät, och bara grät.
Mamma, som är sån, ville gå fram och krama honom och säga nåt om att det nog skulle ordna sig, men var alltför tagen för att förmå sig.
Strax därpå gick han och konserten var slut.

......

(nu är det jag som skriver)
Fred dog 1985, så det här måste ha utspelat sig 1984 alltså. Det är märkligt, för det verkar på något sätt utspela sig i en annan tid. En tid då hästarna gick och plöjde på åkrarna, och en tid då kärleken var på riktigt.
Jag kan inte sätta ord på hur starkt jag känner för den här historien. Hur många gånger har man inte tyckt att det hade varit mycket bättre om artisten man lyssnade på helt enkelt bara började gråta där på scenen. Beskriva det med tårar istället för med ord. Jag skulle ha vart där och sett det.

"Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår det flyter över hela kudden

Om du var vaken skulle jag ge dig
Allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
Jag ger dig min dag

Du jag tror vi flyr rakt in i solen"

För oss Datumblinda är facebook en revolutionerande grej.
Plötsligt kan vi genom ett enkelt knapptryck få upp alla födelsedagar på våra vänner. Åtminstone alla vänner som man har orkat bli facebook-friend med. Denna funktion är smidig och enkel och inte minst så slipper man att inhandla en enda kalender.
En skum grej jag upptäckte när jag kollade igenom alla födelsedagar är att jag har fjorton friends som fyller år i oktober, men bara en i november. En endaste.
Klara hade en teori om att det var Alla hjärtans dag som var boven till alla oktoberbarn, och jag håller med, för jag orkar inte räkna. Fast det kanske jag visst orkar föresten...det blir väl fel? Är inte alla hjärtans dag i februari? Då borde alla barn födas i mitten av november.
Jag har väl helt enkelt en fallenhet för oktoberbarn. Åtminstone för facebookanvändare som är födda i Oktober. Jag som trodde att jag hade en släng av september-fetisch. Men icke. Man ska inte ifrågasätta statistiken. "Facebook ljuger aldrig" som någon utdöd grek sa under antiken.

Jag börjar vänja mig vid singellivet. Även om jag trånar något hemskt efter någon att kyssa, så är det inte längre det enda jag tänker på. Förmodligen får jag tacka Klara för det. För det känns lite som om vi är ihop förutom att vi inte sover tillsammans och pussar på varandra. Nu tycker kanske alla som läser det här att jag är löjlig och frågar sig -Har Johan hört utrycket "nära vän" någon gång? -Och det kanske jag har, svarar jag då. Men då klarar jag mig bra med en nära vän. För med dom kan man faktiskt prata om allting precis lika mycket som med en partner.

Det var bara det där med pussarna...
Kom hit och pussa mig någon!
Chansen att det är någon från november är alltså väldigt liten, och någon från oktober väldigt stor.
Jag hoppas lite på Philip. Han är en svärmorsdröm och bartender på samma gång. Kan det bli bättre?

Sånt är ju alltid mysigt. När man går och hämtar posten och hittar ett brev till sig själv där det står "Grattis, du får 4000 av staten, lilla vän"
"Studiopengar" viskar nån då, och "Javisst" viskar jag tillbaka.

Ikväll vankas det fotbollsmatch, vilket jag tror intresserar många av bloggens läsare. Eller nåt.

Puss o kram.

Hade spelning igår. Förmodligen på det konstigaste stället hitills, nämligen Konsum Gotlands årsstämma i hemse missionskyrka. Det var många hörapparatstanter i publiken och i kökspersonalen bestod även den av tanter. Däribland tant Asta. Piggt och allert bar hon runt på tallrikar och dukade upp bröd och diskade bestick. Hon skämtade om allt möjligt och var så glad. Och så var hon 93(!) år.
Spelningen gick bra. Speciellt "Thomegränd" då till och med den oerhört inbitne rockern Rolf fällde några svenska popiga tårar.  Fast som sagt. Hur lyckas man fullt ut  med en pensionärsspelning?
En gubbe blev enligt ryktet sur och utryckte mitt i konserten "Ja, hade det inte varit för musiken så hade det här vart väldigt trevligt"

Utmaning

Utmanad av Klara Johansson

Tre namn du går under:

- Johan
- Joi (fast endast av typ Rebecka Johansson och Joel Kvarnsmyr)
- Boris!


Tre saker som skrämmer dig:

- Mediatränade barn
- Miljön (Eller människor och kor ur miljösynpunkt)
- Lastbilar

Tre saker du har på dig:

- Rödvitrutig skjorta (Beyond Retro -Stockholm)
- Blåa cheapmonday Jeans (arvegods)
- En alldeles för stor frisyr (Mammas och pappas gengryta)

Tre sanningar:

- Jag har rätt (du har rätt du med)
- Vi är väldigt vackra (du med!)
- Glöm allt du lärt dig (Även alla sanningar) (förutom att du är vacker och att du har rätt :P )

Tre saker jag verkligen vill ha:

- Ett slott
- En flickvän
- En flaska Mintu (inte mer, då mår man dåligt)

Jag utmanar:
Sandra
Klosterruinen i Roma
Och Biff stroganoff den äldre

Underbara, fantastiska Paolo Coelho. Jag tror jag får ändra mig angående män jag kan tänka mig att dejta. Det blir nog både filosofi-Robert och Paolo. Och Håkan förstås. Och...
Jag låg i min säng i natt. Kunde inte sova. Hämtade upp "Zahiren" från golvet och började läsa. I kapitlet jag läste berättade Paolo om tågrälsen. Något jag hade glömt bort. Vilket är märkligt då det är det enda av Paolos texter som jag har använt i mina låttexter, nämligen tomtebloss. Menmen, lika fort som Paolo kan vända uppochner på ens värld, lika fort kan man glömma tydligen. Det är därför jag läser varje bok fem gånger innan jag är nöjd.
Det han berättar om är den märkliga bredden på tågrälsens skenor. 143,5 centimeter. Och det visar sig att det beror på att de gamla romarnas dragdjur två och två tog upp den bredden. Och han menar att det är så vi ser på äktenskapet också. Vi följer en massa regler vi inte vet vart de kommer ifrån eller varför de ska vara nödvändiga, men likt förbannat följer vi dom. Och jag som har gått runt och varit arg på dig för att du har varit så omöjlig på att göra vissa saker, det har kännts som om att du har tänkt "jag borde inte göra så här för så här är det inte sagt"
Men jag har ju varit likadan. I förrgår kväll skrek jag på min mamma när hon sa att jag skulle bara glömma dig, att "hur kan du leva i en värld där det inte finns en förklaring på såna här viktiga saker? Jag vill ha förklaringar i min värld" Fast kanske har jag fel. Kanske kan man leva utan förklaringar. Kanske har vissa saker inte förklaringar. Och med inga förklaringar menar jag verkligen inga förklaringar. Inte att jag var dålig. Eller du. Eller oss. Eller kärleken. Det enda var att du ville bort. Och det ska räcka. Och varför ska man älska någon som bara kan älska den andra. Jag är jätteglad att du kan älska andra som Josef. För det finns miljontals underbara människor där ute. Var ihop och gör jättefina saker i ett decennium vet jag. Fast gift er inte. Eller, jag kommer åtminstone då stå bak vid orgeln och skrika protest när det vankas för protester. (Fast det gör dom kanske bara i usa?)
Och det säger jag inte för att jag älskar dig längre. Jag gör helt enkelt inte det. Jag vet inte om jag älskar mig själv heller. Har varit så full av ilska. Ilska över din, i mitt tycke, omognad och feghet. Eller snarare obegriplighet. Fast det har jag ju redan kommit fram till, att det inte finns något att begripa. Jag har väl ingen anledning att hata dig, men inte heller någon att älska dig. Och du älskar mig nog inte heller. För du har slagit dövörat till när mina skrik på hjälp har ekat. Jag har behövt ett svar. Även om svaret skulle ha blivit "Det finns inget svar".
Nåväl även om jag inte älskar dig för tillfället, och att jag faktiskt är förälskad i någon annan för tillfället så vet jag någonstans i ryggmärgen att du är hemma. Och jag tror ändå starkt på att jag är ditt hem som du rest runt och letat efter i hela ditt liv. Så småningom vill jag faktiskt hitta dig igen. Jag vill skaffa barn med dig. Och jag önskar att vi är så pass unga att vi ännu kan klättra i berg och flyta runt i forsande floder. Men om vi är äldre än så gör det inte så mycket det heller. För jag tror att båda två har klättrat i berg och åkt i floder med många andra underbara människor. Kanske kan vi då se tillbaka på det här och säga "vilken tur att det hände" och förmodligen kommer jag att vara med om värre saker i mitt liv så småningom. Men förhoppningsvis inte. Jag hoppas att botten är nådd nu. Annars får Paolo dra mig upp igen, ge mig en stor blöt kyss på munnen och gnugga sin nos emot min fräkniga knöl till näsa.
Ha det så bra är väl det jag ska säga. Och läser Josef det här, vilket han förhoppningsvis gör, så får han ha det så bra också. Och alla andra får också ha det bra. (Klara, sandra) (bea?) Jaja och alla som jag inte känner till också. Jag avslutar med att lägga upp paolos text som fick mig att le i nättras.

"Jag är tyvärr inte lika frispråkig som de två före mig, men jag har något att säga. I dag var jag på en järnvägsstation, och där fick jag veta att avståndet mellan skenorna är 143,5 centimeter, eller 4 fot och 8,5 tum. Varför ett så konstigt mått? Jag bad min flickvän att ta reda på varför, och så här är det.
När man byggde de allra första tågvagnarna använde man samma verktyg som till de hästdragna vagnarna. Varför hade de vagnarna det avståndet mellan hjulen? Jo, för att de gamla vägarna var byggda för det måttet, och vagnarna måste passa på vägen. Vem bestämde att vägarna skulle ha det måttet? Då hamnar vi plötsligt i en mycket avlägsen tid. Det var romarna, de första stora vägbyggarna, som bestämde det. Av vilken anledning? Jo, stridsvagnarna drogs av parhästar - och när man ställde två dragdjur bredvid varandra tog de upp 143,5 centimeter. Det är alltså romarna som har bestämt hur brett det ska vara mellan skenorna för våra toppmoderna höghastighetståg. När utvandrarna for till USA för att bygga järnväg funderade de inte på om det vore bra att ändra spårvidden. De behöll samma mått. Det har till och med påverkat rymdfärjorna - de amerikanska ingenjörerna tyckte att bränsletankarna borde vara bredare, men de tillverkades i Utah och måste fraktas med tåg till rymdstationen i Florida, och bredare tankar fick inte plats i tunnlarna. Slutsatsen är att de fick finna sig i det mått som romarna tyckte var bäst.
Vad har det här med äktenskapet att göra?"
Jag gjorde en paus. Några i publiken var inte det minsta intresserade av tågräls och började prata med varandra. Andra lyssnade uppmärksamt - bland dem Marie och Mikhail.
"Det  har allt att göra med äktenskapet. Någon gång i historien kom någon och sa: När ni gifter er måste ni båda frysa till is för resten av livet. Ni ska gå bredvid varandra som två järnvägsskenor och följa det utslagda spåret. Det spelar ingen roll om en av er behöver komma lite längre bort eller lite närmare ibland - det är emot alla regler. Reglerna säger: Var förnuftig, tänk på framtiden och era barn. Ni får inte förändras mer, ni måste vara som skenorna. Avståndet mellan dem är detsamma vid avgångsstationen, halvvägs och vid ändstationen. Låt inte kärleken förändras, varken växa i början eller krympa på mitten. Det är alldeles för riskabelt. Så när de första årens glädje har lagt sig ska ni behålla samma avstånd, samma stadga, samma funktionalitet. Ni driver tåget med artens fortlevnad mot framtiden. Era barn kan bara bli lyckliga om ni håller er kvar där ni alltid har varit - 143,5 centimeter från varandra. Om ni inte trivs med något som aldrig förändras, tänk då på barnen som ni har satt till världen. Tänk på grannarna. Visa att ni är lyckliga, grilla på söndagarna, se på tv, hjälp till i kvarteret. Tänk på samhället. Klä er så att alla ser att det inte finns några konflikter mellan er. Titta inte åt sidan, någon kan titta på er och det är en frestelse, det kan innebära skilsmässa, kris, depression.
Le på alla foton. Ställ fotona i vardagsrummet där alla kan se dem. Banta och träna - träna för allt i världen, så att ni kan frysa er själva i tiden. När träningen inte hjälper är det dags för en plastikoperation. Men glöm aldrig att reglerna är satta och ni måste följa dem. Vem satte reglerna? Det spelar ingen roll, fråga aldrig sådant, för de kommer att gälla för evigt, även om ni inte håller med"

Eller som Håkan säger lite mer koncist "Kom kom atombomb om vi någonsin blir som dom"

Och kom inte och säg att du gör saker för att du bryr dig om mig. Självklart så får jag reda på saker ändå. Självklart får jag då höra dom på fel sätt. Självklart gör det saker ännu värre.
Och nu kan du inte längre hålla fast i vara-ensam-spåret.
Och det suger.
För då har ju han, någonting som jag inte har, och jag har ingenting som kan väga emot det tillbaka.

Och vi var så lyckliga
Och vi skulle bli ännu lyckligare
Och nu slutar jag.
"jag kommer inte höra av mig igen, och jag kommer inte ta skulden.."

Nej, jag borde gå upp i molekyler. Eller kanske springa så fort så att jag förvandlas till enbart energi och flyga rakt ut i världsrymden. Människor borde ta hand om andra människor. Och bara för att man tar hand om sig själv, innebär det inte att man ska skita i andra. Det är inte sammankopplat.
Jag inser att gudarna helt klart vill att jag ska skratta idag. Ändå är det gråter jag gör. Jag hör klart och tydligt hur tiden talar med ironi i rösten när den kör twist på twist utför i den här berättelsen. Men jag fattar ändå inte poängen med skämtet. De tidigare framgångarna har stigit tiden åt huvudet.
Jag vet inte vad det värsta är, att du har varit fruktansvärt dålig på att öppna munnen eller att alla ord som dock har kommit ut har bestått av rent skitsnack.
Samtidigt som det då är så fruktansvärt roligt bisarrt. För du var ju min bästa vän och räddare i nöden för ett ögonblick sen. Och nu balanserar jag på en spindelvävstunn tråd. Ska jag stryka ett vattenfast jag-var-ung-och-dum-streck över hela vårt liv. För det lockar ska gudarna veta. För nog för att allting är ett stort skämt här i underlandet, men det gör ju även dåtiden till ett ännu större sådant.

Nu hoppas jag på att timmarna ska gå så att jag kan somna.

http://www.youtube.com/watch?v=iZCKeBEomas

Sevärd video där Håkan visar kungafamiljen vart skåpet ska stå.

Och helt plötsligt hade man sommarjobb. Ett samtal. På en halv minut. Konstigt det där...
Då slipper jag bekymra mig om vad jag ska göra i sommar åtminstone. Även om det är lite tråkigt att man inte kommer kunna vara lika spontan i sommar. För det är ju nämligen på just sommar här i sverige som man ska vara spontan. Vad är det för mening med att vara spontan i en snöstorm?

Jag känner mig lite som Alice i underlandet. Ingenting är på riktigt längre. Eller så är det precis tvärt om. Att allting plötsligt är på riktigt. Någonting har hänt med mina hämningar helt klart. Mina hämningar har blivit fornlämningar.
Vi människor är väldigt fåniga av naturen tror jag. Och om man försöker låtsas vara någonting annat är man ännu fånigare. Jag tror att folk blir lite oroade över min uppriktighet. Men det får gå. Om det kan få dom att själva bli lite mer uppriktiga så får det vara värt det.

Och inte nog med det. Idag kom jag på ännu en vers på den nya låten. Den är nog klar nu. Jag har en tendens att skriva lite för långa låtar, så det får räcka nu.

Jag har ännu inte lurat någon idag. Det är väldigt tråkigt. Får skicka ett sms till Maja. Det brukar funka bra :)

Imorrn ska vi fira lilla håkan som fyller trettiofyra.

Over and out