bullibulli

Jag heter Johan och ska se Markus Krunegård nästa lördag.
Det ska bli helt underbart. Markus är nämligen Jesus i svensk musik.
Jag kan, efter någon månads intensiv lyssning inte tänka mig ett liv utan honom.
Och det är lite skrämmande. Och en aning frustrerande. Man blir frusterad av Markus.
Han är lite för bra för att det ska vara helt ok. Visst finns det små små hål i fasaden,
men när 99 % är helt perfekt får man ju inte annat än prestationsångest.
Men visst är det skönt att han finns. Är det en slump att Ulf Lundell lägger ner sin
musikkarriär, eller har han sett sig besegrad? Markus-lyriken är så överlägsen på
så många plan. En utveckling emot det enkla, fula, raka, som jag inte riktigt vet vart det
kommit ifrån. Håkan har nosat på det. Vapnet kanske var pionjärer inom konsten, som sedan
Säkert! förfinade härom året, och som nu har nått sin perfektion. Nästan.
Eller är jag helt ute och cyklar. Bara för att jag har hört det i den här kronologiska ordningen, så
betyder det ju inte att det är rätt för det. Året innan Säkert! kom Hets! skiva som till viss del
liknar markusevangeliet. Och i Laakso har Markus kanske smygit runt och kört precis samma grej
fast på engelska. (jag vet inte, jag kan inte engelska)
Hörde att Jocke berg gillade Markus. Det skulle vara intressant att höra ett-lite-mer-rakt-på-sak-inspirerat Kent.
Jag fördriver dagarna på Per sinding-larsens blogg på svt.se. Där kan man höra laakso spela "västerbron". Guld.
Rent guld.

För övrigt har min hörsel lagt ner och jag ska till Thailand. Jag som lovat att aldrig åka till Thailand.

För övrigt två tycker jag inte om Coldplay. Dom gör mig ledsen. Warning sign tycker jag speciellt inte om punkt