bullibulli

Jag har försökt. Jag har verkligen försökt. Under 87 dagar.
Jag har lyckats ibland. Klarat av att vända tankarna till något bra. Något bättre.
Det har inte handlat om att komma över dig. Men jag har kunnat må bra i det faktum som råder.
Att du är borta.
Men hur länge klarar sig en levande varelse? Varelser som har vissa behov om dom ska kunna hålla sig levande.
Jag kan inte gå omkring och tänka smarta tankar i all evighet. Det funkar inte. Det funkar inte idag, och det funkade inte igår. Jag saknar dig. Jag är saknaden av dig.
Och det värsta är väl ändå att inte bli trodd. Av dig och flera andra.
"Klart du kan komma över henne om du vill" "Jag är så trött på din självömkan" "Bestäm dig bara för att gå vidare"
Och vem kan jag klandra? Vad skulle ni se om inte en liten 11 månader kort bagatell i övre tonåren? En av miljontals. Såna där helt betydelselösa. 
Och hur ska jag klandra dig? du som, dina poetryslamtexter att döma, fortfarande inte verkar tro att någon faktiskt kan älska dig. Men kanske är det lika bra att du går runt i den fantasin. För då kan du fortsätta att tro att jag bara spelar över. Dramatiserar. 
Men nej, jag är ingen som går runt och tycker synd om mig själv.
Jag mår dåligt för att jag älskar dig, och du inte klarar av att träffa mig. 
En psykolog är kanske en utväg. Men vad kan de ge mig förutom smarta tankar? ingenting.