bullibulli

Här sitter jag ensam i en skånsk skog och får helt enkelt roa mig med att skriva ett blogginlägg. Nu ska ni inte tro att jag har internet, utan inlägget är såklart skrivet i word och sen inlagt i efterhand. Det är onsdagskväll i skrivande stund.  Och det är lite bisarrt att jag sitter här ensam en onsdagskväll. Mina två bästa vänner finns några mil iväg. Ändå sitter jag här. Men det här inlägget ska inte handla om dom. Utan om att sluta när man är som bäst.

Som så många andra utryck är det helt åt helvete å ena sidan, och helt fantastiskt å andra.

Och vi börjar med det djävulska.

Att sluta när man är på toppen: En dag når du gränsen för hur bra du kan bli på något. Du bör därför sluta med det omedelbart så att du blir ihågkommen för hur bra du var och inte för hur patetisk du blev på senare tid. Eftersom du har blivit så pass bra på något, så du har nått något som kan kallas "topp" så tycker du förmodligen att det är väldigt roligt. Men det är ingen anledning för att fortsätta. Tänk på din heder!

Så här brukar begreppet användas, framförallt i idrottskretsar. Där bästföredatumet på kroppar är lika accepterat inom vetenskapen som bästföredatumet på mellanmjölken. Men det är ju skitsnack. Klart att man alltid kan bli bättre. Om man nu tvunget måste sluta på toppen så får man väl helt enkelt se till att aldrig nå den? Om vi åter tar ett idrottsexempel så har jag svårt för att se den där gränsen alla idrottare pratar om. "Så här långt kan en människa max hoppa" Men går det inte en centimeter till då? Varför går det inte en centimeter till?

Och det handlar såklart inte bara om centimeter i längdhopp.

Kan vi inte älska lite till?

Kan vi inte skratta lite till?

Kan vi inte ta till vara på dagen lite till?

Och nu tycker kanske någon att jag hetsar er och mig själv. Men om det inte finns en gräns, så finns det ju ingenting att hetsa till? Kan man stressa till något som inte kan nås?

Och visst finns det förmodligen ett slut, hur länge vi än ser till att utvecklas. Det där med döden är ju faktiskt kanske än mer vedertaget hos forskare än mellanmjölken. Och det var nu jag tänkte komma tillbaka till den andra, fantastiska, tolkningen av talesättet i rubriken. När slutet kommer och vi dör, ska vi vara lyckligare, starkare, smartare, snabbare, än någonsin tidigare. Och tacka fan för att det går. Eller gud för att det går. Eller dig själv mest utav alla.

Och sen när du står där på toppen av berget och sakta sluter ögonen, då kanske det händer något. Du kanske får öppna dom igen och se omkring dig. Och vips ser du himmelen åt alla håll och kanter. När du nått toppen väntar himlen. Det borde forskarna ha förstått för längesedan.