bullibulli

Jag kan på något vis uppskatta min inställning till livet i dessa dagar. Chocken har ännu inte lagt sig. Eller den har kanske följts upp av nya. Det känns som om jag har ramlat ner i ett underland. Där ingenting är på riktigt. En mardröm. Hade någon sagt det här för ett par månader sedan hade jag skrattat ihjäl mig. Tagit ett faderligt grepp om denna någons axel och sagt "haha menar du min henne? Då känner du inte henne"
Mitt liv är ihoprasat. Ground zero. Det är ingenting att göra åt. Även om det inte var jag som orsakade det, så är det ändå jag som har ansvaret att bygga upp det igen. Ingen annans. Dock så är det smärtande att se någon annan rasa i samma takt. Tvillingtornet kanske. Man kan ju tycka att hon skulle ha rasat mig av en anledning. Då skulle ju allting vara värt. Och hon hittade sin anledning efter ett tag. Och jag visste ju om att hon var stark. Det där modet som jag inte riktigt har hittat på så många andra ställen. Men nej allting rasar. Hon har snarare gått neråt sen januari. Och du får ta och hata mig för allt det här, men det är isåfall värt det. Om någon del av dig inser att jag har precis rätt. Börja ta tag i de grejer du skulle ta tag i. Hoppa. Om du inte hoppar ska du inte oroa dig över min hälsa åtminstone. För då är jag inte intresserad. Inte ens vid pensionen.
Nu ska jag sova.