Torsdag, kväll
Imorgon händer det grejer iallafall. Födelsedagsfirande, rep med bandet, jobb till midnatt.
Tog mig friheten att anmäla mig till en novelltävling i GT/GA kallad Skrivkampen(ej att förväxla med skrivkrampen)
Tänkte, på brist på annat publicera mitt bidrag här. Om någon har lika tråkigt som jag och behöver få tiden att gå :)
...
Östersjöns angripande vind når enda hit ibland. En vilsen fiskmås kommer dykande mellan tallarna, och en lika
borttappad främling kommer hem. Den asfalterade gamla järnvägen är lika tom som vanligt. Den fylls oroväckande lätt upp av min gestalt med tillhörande rullväskor.
Huset står och jäser som den åttiotalsdröm det faktiskt var. De tidigare så vackert kalkade husväggarna, som vissa somrar kunde lysa upp hela gården, börjar nu bli kraftigt missfärgade av regn sot och pollen. Inte ens snön mäktar med att tvätta det rent. Mitt ärende smakar lite konstigt i munnen. Jag ska återvända till mitt barndomshem för att möta en helt annan värld. Högstadiet. Plötsligt kommer den lyckligaste och den jävligaste perioden i mitt liv smältas samman. Samma lukter. Samma tapeter. Samma minnen.
Men jag hoppas att hon, den nyinflyttade, som funnits där mycket längre än vad hon tror, inte har börjat lukta som huset. Det skulle bli för mycket av det goda. Jag vill komma härifrån ikväll.
Det märks att nästa generation har tagit sig an grannskapet. Visst har bondesonen med bravur åtagit sig sin fars gamla roll som snöplogare på gatorna, men på garageuppfarterna har flitigheten minskat radikalt. Tur att min farsgubbe inte ser så bra längre. Han skulle sätta snuset i halsen.
Och hade jag haft något snus i närheten skulle det säkert också ha hamnat på tvären. Plötsligt märker jag vad som gjort vår gamla trädgård så prydlig och gläds över att lönnarna, som farsan mördade genom frenetiskt trädklappande, äntligen har sågats ner.
När jag kämpar mig fram genom snödrivorna för att nå dörren, hör jag trafikbullret borta vid länsvägen och mina steg blir lite lättare. Vinterhalvåret är ännu levande här på ön. För tio år sen var det på liv och död varje gång någon av oss yngre flyttade iväg. Ladugårdar revs och sommarhus byggdes. Visst gav jag blanka fan i det då, men nu vill jag gärna att tiden ska stå still här. En ytterst egoistisk och omogen tanke då jag aldrig är här. Men ändå.
Hon var en sån som inte skulle stanna en sekund till på ön när nian tog slut.
Ändå hör hon nu någon som knackar på dörren.
En kvinna öppnar för mig. När dörren står vidöppen, och kvinnans ögon vant sig vid solljuset, växer ett leende fram mellan hennes kinder. Det är hon. Det är flickan.
Vi hälsar artigt korrekt och jag märker med förtvivlan hur obehagligt vuxna vi båda har blivit. Ett hälsningsfrasernas mecka bildas för en kort stund i ytterdörren för att sedan lämna plats åt en väldigt lång tystnad. Dock ingen pinsam sådan. Det blir helt enkelt för många sinnen på högvarv. Lukten av tvätt finns fortfarande inbäddat i väggarna, och bakom dörren anar jag fortfarande tvättmaskinen som står och hoppar. Självfallet ska jag ha en husesyn, och jag är på bra väg att säga något i stil med att det är totalt onödigt då jag kan skrymslena och vrårna utan och innan. Men jag lyckas med konststycket att hindra mig själv i sista sekunden. Hon tror nämligen att det är just därför jag är här.
Hon har lyckats med att en gång för alla göra köket hemtrevligt. Enda sedan jag kunde gå rakryggad under köksbordet har de svettigt blommiga tapeterna, och de dystert kastanjbruna skåpsluckorna, alltid fått gästerna att tappa ögongloberna. Och när morsan en gång för alla gjorde slag i saken, efter tio års misär, byttes tapeterna ut mot grisskär väv och skåpluckorna fick en färg av ljuvt neongrön.
- Känner du igen dig? frågar hon.
Hennes tvättbjörnsögon blomstrar emot mig utan att ge någon antydan om att vika blicken.
- Ja, mina ögon känner inte igen sig, men lukterna finns kvar. Den är speciell, säger jag gåtfullt och låter ögonen vandra ett varv runt rummet. Det är vaxduken som gör lukten, tänker jag. Och den isiga frysen. Och de soliga fönstren. All mat som har lagats genom åren har såklart också satt sin prägel. Sockerkakorna, det hemmagjorda äppelmoset, och mammas fantastiska klyftpotatis. Jag känner nästan smaken i munnen när jag ser ugnen stå och sucka borta i hörnet. Och jag minns hur vi barn brukade rusa nerför trappan efter morsans rop så att hela huset tycktes falla samman.
- Vilket rum var ditt förut? undrar hon.
- Det precis ovanför här. Det med himmelsblåa tapeter.
Hon nickar förstående och jag anar en förändring i hennes ögon. Jag undrar vad hon tänker på.
- Vill du se det rummet också?
- Javisst, säger jag.
Med klyftpotatistunga steg klampar jag uppför trappen. Jag undrar om hon har märkt det. I så fall skulle hon kunna visa mig ut till dörren direkt. Precis nere vid golvlisten i ett hörn skrev jag dit hennes vackra namn med djupt ångestförälskade bokstäver någon gång i åttan. Och missförstå mig inte, det sista jag ville åstadkomma var att någon skulle få reda på min kärlek, nej det var snarare spänningen jag ville åt. Som tur är skrev jag inte dit hennes efternamn. Om hon korsförhör mig om saken kan jag säkert nödljuga ihop något.
Rummet känns mycket större än vanligt när vi kliver in. Ikea-garderoben Jens har flyttats ut till hallen. Mina gamla väggar är fulla av vyer. Fantastiska vyer.
- Jag visste inte att du målade, säger jag ärligt överraskad. Jag brukade alltid leta efter hennes tavlor i bildsalen på håltimmarna. Alltid utan lyckat resultat.
- Nej, det visste inte jag heller, säger hon och jag hör att hon ska fortsätta meningen. Men jag har alltid velat lära mig, och det här rummet kändes perfekt som en ateljé. Det känns som om rummet vill ha mig här, säger hon och börjar skratta. Under en alldeles för lång sekund, precis innan hennes leende har tagit upp hela rummet, är jag säker på att hon hade hittat sitt namn nere i hörnet.
- Ja ibland känner man sig bara hemma i ett rum, säger jag och ler ett lättnadens leende.
Vi blir tysta och börjar studera varsin tavla. Kanske smittar det knäppt tysta huset av sig. Jag undrar vad alla ljud har tagit vägen. Ingen popmusik inifrån syrrans rum. Inga pudelhundar som skäller panikartat när vinden tar tag i taket. Ingen mamma som repeterar "Jo" och "naj" i telefonen.
Min mage bryter tystnaden. Den krampar ihop sig som ett russin och ger ljud där efter.
- Den tycker att klockan är eftermiddagskaffe nu, säger jag ursäktande.
Hon kollar upp mot väggklockan. Den visar på kvart i tre. Hon nickar till. Saken är klar.
Precis till höger innan trappan börjar tappa mark ligger syrrans gamla rum. Av dofterna att döma är det här som hon nu har sitt sovrum. Dörren står på glänt, och i skuggan av hennes fjäderlätta steg ner för trappan tar jag mig mod till att sticka in huvudet. Mitt i rummet står en enkelsäng. En ensam, totalt ologisk, enkelsäng.
Om det fanns något som var en ännu större sanning i mitt femtonåriga benrangelgäng än att hon skulle iväg till Amerika eller Paris, var det att hon alltid skulle ha någon vid sin sida. En snygg, alldeles för axelbred snubbe, som till nittionio procent skulle bestå av skit. Vi kom fram till att det var den starkaste naturlagen. Den som styrde alla andra tillsammans. Skithögarna fick alltid de sötaste flickorna. Och så här i efterhand var det kanske lika bra. Av senare erfarenhet kan jag med ärlighet säga att vi inte var redo för att sätta våra missförstådda romeosjälar i omlopp. Vi var ännu inte mogna för att veta den hemska sanningen. Att all kärlek egentligen är skit. Förlåt, men det är en tanke jag tänker ibland. Men jag tänker också då och då att alla kärlekar har blivit skit just på grund av henne. Om jag hade haft lite kraftigare axlar kanske jag hade fått snabbkyssa henne ett par gånger i rökrutan och sen haft henne ur världen. Jag tänker också ibland att jag är väldigt naiv.
Hon lutar sig emot köksbänken. Det enda bevarade fornminnet från morsans halvhjärtade köksrenovering. Hon lyfter lite på brödkorgen med spretiga fingrar och jag förvandlas till den. Jag känner hur hennes händer snuddar vid mig.
- Tyvärr har jag varken kakor eller bröd som vi kan ha till kaffet, säger hon beklagande.
- Det gör mig ingenting bara kaffet är gott, säger jag desperat uppmuntrande. Jag vill ha hennes leende där igen.
- Jag tänkte cykla till affären innan du kom, men tiden försvann lite.
Hon drar ut en vit köksstol mittemot mig och sätter kaffekannan lite till vänster om oss från mitt håll. På ungefär den platsen hade våra händer mötts om hon hade valt sin högra hand och jag min vänstra. Jag skulle först ha kunnat studera hennes nagelband en stund för att sedan vända blicken djupt in i hennes ögon. Jag skulle ha kunnat säga saker som "Vi har känt varandra ganska länge nu" och "Ett höstbröllop vore fint". Men nu står det som sagt en djävulsk kaffekanna i vägen.
Den får dock sitt brott snabbt preskriberat då dess innehåll på en brännande nolltid gör min mage både tyst och varm.
Vi dyker så småningom ner i det förflutna. Hon gick i B1 och jag gick i B2. Parallellklassen. Vi pratar om vilka lärare vi hatade och om vart alla våra gemensamma kamrater har tagit vägen. Vi hade en hel uppsjö med såna. Bredaxlade vänner. Såna som sökte sig utanför klassgränserna. Såna som ockuperade soffgruppen i rummet bredvid skolans cafeteria.
Vi stöter ibland på ämnet varför vi aldrig pratade med varandra. Fast jag lyckas styra bort det ganska bra. Hon verkar ärligt vilja veta, men efter några sekunders tystnad med en halvt öppen mun från min sida ger hon upp. Jag skyller på att antalet nya människor på den korta tiden helt enkelt inte hinns med. Hon håller med. Hon tror mig.
Hade hon dock haft ett par ögon i nacken, eller kollat en gång extra runt korridorshörnen, hade hon förstått.
Att hon aldrig har förstått. Att hon aldrig kommer förstå.
Jag hör klart och tydligt hur hon byter samtalsämne och börjar prata om framtiden. Och jag ser hur kvällsljuset utanför följer med i samtalet och tar henne dit. Men jag är inte där. Det är oroande att jag är så säker på att jag inte kom hit på grund av huset, men inte har en aning om vad som tog mig hit i dess ställe. Jag har genom egna erfarenheter fått lära mig att kärleken till någon aldrig försvinner.
- Är det på samma sätt när kärleken är till en förälskelse?
Jag hör orden studsa mellan väggarna. Upprepade slag som slår tillbaka mot mitt ansikte. Jag är en idiot.
Hon tystnar. Jag reser mig. Med ett enda steg tar jag mig ut till ytterdörren, men tyvärr har jag alltför dyra skor som är alltför svåra att ta på sig. Hon hinner ifatt.
- Jag trodde att du skulle erkänna uppe i ateljén, säger hon med förvånansvärt andfådda bokstäver. När du inte gjorde det blev jag säker på att det skrivits till någon annan.
- Men när du log så hoppades jag på att du inte hade fått syn på det, säger jag åt skosnörena.
- Men jag ler ju hela tiden.
Skorna försvinner ur ögonvrån och jag tittar nu rakt in i hennes ögon.
- Ja du ler hela tiden, säger jag och halvskrattar.
Vi sätter oss stillsamt ner på golvet. En med halvt knutna skor och en med två bara fötter. Två underbara fötter.
- Vill du gifta dig med mig? säger jag för första gången i mitt liv.
- Nej, säger hon snabbt.
- Bra, säger jag och lutar huvudet mot väggen med hakan i vädret.
Genom fönstret svävar en svart snöflinga bland alla andra. Det är min vilsna fiskmås. Snart får han en svart vän där ute i allt nedsläckt ljus. Jag gör en ansats till att resa mig. Vinterkläderna prasslar till ljudligt, men jag hör ändå hur hennes läppar går isär.
- Men vi kan börja med att du cyklar efter brödet imorgon bitti.