bullibulli

Och när jag står där på ålderns höst. På perrongen. Med fullpackade resväskor vid mina fötter.
Så kommer dom fram. En efter en. Och knackar mig på axeln.
Dom harklar sig artigt och ler ett vänligt leende emot mig.
"Johan du har varit rätt så ensam i ditt liv"  säger dom.
"Har du inte haft ett helvete?"
"Har du inte gått  under i dig själv?"
Och jag nickar svagt ner i asfalten, hör hur tåget glider in på perrongen och inser att tiden är knapp.
I ett sista adjö ser jag dom rätt in i ögonen. Ler mitt sista leende och säger
"Men jag har också längtat"

Vi får aldrig glömma att glädjen finns i allt. Inte minst i saknaden och i väntan.
Och jag finner glädjen i att jag en gång kommer få dig tillbaka.  Och du får säga att jag inte kommer få det.
Och du kan få se till att jag inte kommer få det. Men min längtan vet. Även om den ljuger så
ljuger den så bra att det blir sant.

Och varje natt kysser du mig.
Och dagarna är en mardröm
Så varför kan inte lika gärna natten vara en dag och dagen en natt?
Varför hymla med kärleken?
Jag älskar dig. Var glad för det.
Och jag hittar ett rum att älska dig i. Var så säker.
Om så i en annan tid. I en annan rymd. I ett annat liv.

Kärlek är bra nice ska ni veta...