bullibulli

Den evigt unga Gamla Håkan. Vad ska man placera honom? Han har ju funnits med hela tiden känns det som. Åtminstone sen år 2000. Och i dagarna hinner han både med att släppa sin 5(!) fullängdare och att fylla 34. Kanske börjar han nå den ålder som han just aldrig är eller aldrig kommer bli. Medelålders. Vuxen. Vanlig. Håkan är pensionär och barn på samma gång. Jag har fått för mig att det är under dom perioderna som man är mest äkta. Och Håkan skulle aldrig få för sig att vara något annat än just det. "Ett kolikbarns bekännelser" var tänkt att bli hans sista skiva. Och vilket avslut det så skulle vara. Men han klarade sig inte riktigt hålla sig borta. Och vem skulle då inte fortsätta på framgångsvågen och åka ut till Björn Olsson på tjörn och snickra ihop tio likadana album till? Håkan skulle inte det. Det är det skönaste med Håkan. Att han skiter i sånt där. Att han inte skiter i sig själv.
På den nya skivan hör man knappt vad han sjunger ibland. Han ber folk dra åt helvete och han sjunger både soul och skräpig gubbrock. Rimmar gör det ibland om han har tur. Och gör det det så är det av slumpen. Texterna styrs inte av något sådant. Det styrs av något större. Håkan krånglar inte till det, och når i sin enkelhet känslor som varken Jocke Berg eller Lars winnerbäck aldrig kommer kunna nå med sina smarta texter. Ibland blir det för mycket tanke. Och sann poesi är att säga något riktigt löjligt, mena det, och inte bry sig ett skit om vad läsarna/åhörarna tycker. På den nya skivan har Håkan, precis som på den förra ihopskrapnings-skivan, tolv låtar istället för sina brukliga tio. Det är iochförsig trevligt, men det känns ändå som om helhetsintrycket hade blivit ännu starkare om han hade strukit ett par av de senare låtarna i låtlistan.
Det är så skönt att höra att han nu skriker sin flickvän Natalies namn istället för någon okänd Lena, Anna, Eller Elin.  Allt blir på något vis ännu närmare då.
Fast äsch. Varför ska man skriva sönder musik såhär?
Lyssna för sjutton :)