Att älska

Gud kom till mig igår kväll. När jag inte kunde sova. Plötsligt hör jag en röst ovanför mina ögonlock som säger "Men du älskar ju henne inte längre" Såklart blir jag chockad över rösten men jag svarar ändå tämligen omgående "Men vem är jag då?" Jag får inget svar, och jag upprepar ordet "Hallå" kanske ett dussin gånger innan tårarna kommer. Gud har ju ingen koll. Tacka fan för att jag älskar henne. Men han har planterat ett frö. Tänk om jag inte vill ha henne när hon väl kommer tillbaka?
Jag är väldigt jobbig i dessa dagar. För oss alla. Grejen är att du skulle kunna köpa så mycket tid om du bara kunde ta dig mod att säga en sak. Säga att du älskar mig. Och utan att följa upp det med "men inte på det sättet".
Nej det ska vara precis på det sättet. Sen kan du få misslyckas med dina projekt om och om igen i tusen år innan du tar mig tillbaka.  Faktiskt. Men jag tror aldrig att du kommer våga säga det.
Och sen så är ju ord bara ord. Åtminstone för andra. Om du säger att du älskar någon betyder det något för dig, men inte ett piss för andra. Det är vad man gör emot den man älskar som räknas. Och ur den synvinkeln verkar du varken älska mig eller dig själv.

Nu ska jag till donner wihi!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback