bullibulli

Jag har inte skrivit på länge här. Klara verkar tycka att jag ska göra det. Och då gör jag väl det då.
Ingen kommer väl tycka om innehållet, men så är det ibland. Det blir det här eller inget. Och nu är inget
redan försent. Ett bortirrat brev till Sofie.
Vem är du?
Vad vill du mig?
Jag tror att jag har gett upp hoppet om att hon ska ta sig samman och leva upp. Det verkar inte vara anledningen.
Det är försent. Hon hade isåfall i ett svagt ögonblick mycket tidigare gjort det. Och jag vet lika mycket att jag inte är
värdelös. Hon tycker om mig väldigt mycket. Kanhända inte lika mycket som hon tycker om ilskan. Men det är en smäll
jag får ta. Vad har jag för fler alternativ? Vill hon inte göra mig illa? En möjlighet, men då måste hon, mina en miljon rop till trots, vara väldigt säker på sin sak. Att hon inte skulle vara till någon nytta här. Kan hon vara arg på mig? också möjligt. Även om hon har sagt att så inte är fallet.
Har vi växt ifrån varandra? Möjligt, men låt mig då få se det. Jag är fast.
Jag vet att vi har gjort olika val. Tänkt olika tankar. Säg mig vilka resultat det har gett.
För att gå emot mig själv och ge ifrån mig lite ilska:
Jag är arg på dig
Du sårar mig
Mycket
För jag saknar dig
Och du ignorerar mig
Och jag tror att det här tillståndet är omänskligt
för det gör ont
För du sårar mig
Och då blir jag arg på dig
Och stå ut med mig
För jag behöver dig.

Och nu kan jag aldrig veta när du får läsa det här. Tur är kanske det.
Men jag säger dig. Om du läser detta och fortfarande spelar död. Va död då.
Du får vara död. Gå bara. Kom aldrig mer tillbaka. Försvinn. Tänk inte ens tanken på att se mig igen.
Jag kommer vara uppe i luften. Och du ska inte få fortsätta dra ner mig. Visst ska du få sitta för
dig själv och hålla dina skatter i en burk. Men dra inte in mig i skiten. Då är du död för mig.

Ring mig, vännen.

Nu.