bullibulli

Jag försöker alltid vara så smart.
Jag tänkte, jomen hur ska jag lösa mitt vemod och min upplevda ensamhet?
Jo, såklart, jag ignorerar en viss person tills den personen kontaktar mig!
Och i och med att den personen läser den här bloggen har jag förstört grejen.
Men varför insåg jag inte att jag skulle bli besviken? Personen har helt enkelt
svarat min ignoration med tystnad. Förmodligen en helt smärtfri sådan.
Och det gör mitt vemod desto större.
Eftersom jag aldrig riktigt varit utsatt för det här tidigare, så har jag lite svårt för
att vara en fullgod nybliven singel.
Har varit på fotbollsläger nu i tre dagar och minst två gånger nämner någon av killarna
i något skämt eller dylikt att jag har flickvän. Och jag har inte mage att säga emot.
Jag står kvar och ler så fint och håller med om att det och det beror nog på att jag har flickvän.
Varför agerar man så?
Och det är så mycket som påminner.
Och påminnelser är vemod i koncentrerad form.
Brödrosten i morse i Levide bygdegård. En brödrost som råkar vara identisk med din fars dito.
På en gång så sitter jag där med henne i soffan. Jag sköter brödrosten. Vaktar den stadigt så
att inte lingongrovan slinker ner emellan. Jag luktar lite lätt på västerbottenosten och hon säger usch.
Ibland behövs det inte ens något föremål. Det verkar liksom mest räcka med mig.
Att vakna mitt i natten av att man inte är där man är. Nej man har dels rest i tiden och i rummet. Alla sinnen
är närvarande någon annanstans. En natt. I september. Och vem ska man delge det med? Att man sen inte
kunde sova för att man inte riktigt kom tillbaka till nuet?
Kronan på verket var också i morse. Klockan nio kommer det ett sms. Ja äntligen! tänkte jag.
Hon ska nog åka ett tidigt tåg idag så det måste vara hon. Hon eller mor. Säg att det inte är mor.
Det var inte mor.
Det var Comviq. "du har två dagar kvar..."

Vemod.