bullibulli

Så var det dags för årets första Titanic-tittning, och känner jag mig själv rätt så kommer det bli ett antal till.
Rose och Jack är så underbara. Och den här gången ville jag så gärna kliva in där i filmen.
Knacka lite lätt på deras axlar, när de ligger där och väntar på att slukas av den kalla oceanen, och säga:
Ni är inte ensamma, kära vänner. Jag förstår precis. Jag inser att det är jobbigt att Jack dör och att du överlever, Rose, men ingen av alla de här människorna runt omkring er är lyckligare än er. Uppskatta de sista sekunderna tillsammans. Även om era sinnen ett för ett ramlar bort. För hjärtat är nämligen inget sinne. Det känns inte. Det är.
För alltid. Även när Jacks stannar så kommer det att slå för dig, Rose.
Jag får bara säga grattis till er.
Och ska sanningen fram, så är jag faktiskt lika nöjd med tillvaron just nu.
Imorgon ska jag ta mig ut ur huset.
Och så småningom när jag orkar kommer jag att åka upp på Hemse. Höja armarna i skyn. Göra V-tecknet med mina händer och skrika till tanterna: we build this city...on rock`n roll!!!