Tack för ljuset, älskade Paolo
Underbara, fantastiska Paolo Coelho. Jag tror jag får ändra mig angående män jag kan tänka mig att dejta. Det blir nog både filosofi-Robert och Paolo. Och Håkan förstås. Och...
Jag låg i min säng i natt. Kunde inte sova. Hämtade upp "Zahiren" från golvet och började läsa. I kapitlet jag läste berättade Paolo om tågrälsen. Något jag hade glömt bort. Vilket är märkligt då det är det enda av Paolos texter som jag har använt i mina låttexter, nämligen tomtebloss. Menmen, lika fort som Paolo kan vända uppochner på ens värld, lika fort kan man glömma tydligen. Det är därför jag läser varje bok fem gånger innan jag är nöjd.
Det han berättar om är den märkliga bredden på tågrälsens skenor. 143,5 centimeter. Och det visar sig att det beror på att de gamla romarnas dragdjur två och två tog upp den bredden. Och han menar att det är så vi ser på äktenskapet också. Vi följer en massa regler vi inte vet vart de kommer ifrån eller varför de ska vara nödvändiga, men likt förbannat följer vi dom. Och jag som har gått runt och varit arg på dig för att du har varit så omöjlig på att göra vissa saker, det har kännts som om att du har tänkt "jag borde inte göra så här för så här är det inte sagt"
Men jag har ju varit likadan. I förrgår kväll skrek jag på min mamma när hon sa att jag skulle bara glömma dig, att "hur kan du leva i en värld där det inte finns en förklaring på såna här viktiga saker? Jag vill ha förklaringar i min värld" Fast kanske har jag fel. Kanske kan man leva utan förklaringar. Kanske har vissa saker inte förklaringar. Och med inga förklaringar menar jag verkligen inga förklaringar. Inte att jag var dålig. Eller du. Eller oss. Eller kärleken. Det enda var att du ville bort. Och det ska räcka. Och varför ska man älska någon som bara kan älska den andra. Jag är jätteglad att du kan älska andra som Josef. För det finns miljontals underbara människor där ute. Var ihop och gör jättefina saker i ett decennium vet jag. Fast gift er inte. Eller, jag kommer åtminstone då stå bak vid orgeln och skrika protest när det vankas för protester. (Fast det gör dom kanske bara i usa?)
Och det säger jag inte för att jag älskar dig längre. Jag gör helt enkelt inte det. Jag vet inte om jag älskar mig själv heller. Har varit så full av ilska. Ilska över din, i mitt tycke, omognad och feghet. Eller snarare obegriplighet. Fast det har jag ju redan kommit fram till, att det inte finns något att begripa. Jag har väl ingen anledning att hata dig, men inte heller någon att älska dig. Och du älskar mig nog inte heller. För du har slagit dövörat till när mina skrik på hjälp har ekat. Jag har behövt ett svar. Även om svaret skulle ha blivit "Det finns inget svar".
Nåväl även om jag inte älskar dig för tillfället, och att jag faktiskt är förälskad i någon annan för tillfället så vet jag någonstans i ryggmärgen att du är hemma. Och jag tror ändå starkt på att jag är ditt hem som du rest runt och letat efter i hela ditt liv. Så småningom vill jag faktiskt hitta dig igen. Jag vill skaffa barn med dig. Och jag önskar att vi är så pass unga att vi ännu kan klättra i berg och flyta runt i forsande floder. Men om vi är äldre än så gör det inte så mycket det heller. För jag tror att båda två har klättrat i berg och åkt i floder med många andra underbara människor. Kanske kan vi då se tillbaka på det här och säga "vilken tur att det hände" och förmodligen kommer jag att vara med om värre saker i mitt liv så småningom. Men förhoppningsvis inte. Jag hoppas att botten är nådd nu. Annars får Paolo dra mig upp igen, ge mig en stor blöt kyss på munnen och gnugga sin nos emot min fräkniga knöl till näsa.
Ha det så bra är väl det jag ska säga. Och läser Josef det här, vilket han förhoppningsvis gör, så får han ha det så bra också. Och alla andra får också ha det bra. (Klara, sandra) (bea?) Jaja och alla som jag inte känner till också. Jag avslutar med att lägga upp paolos text som fick mig att le i nättras.
"Jag är tyvärr inte lika frispråkig som de två före mig, men jag har något att säga. I dag var jag på en järnvägsstation, och där fick jag veta att avståndet mellan skenorna är 143,5 centimeter, eller 4 fot och 8,5 tum. Varför ett så konstigt mått? Jag bad min flickvän att ta reda på varför, och så här är det.
När man byggde de allra första tågvagnarna använde man samma verktyg som till de hästdragna vagnarna. Varför hade de vagnarna det avståndet mellan hjulen? Jo, för att de gamla vägarna var byggda för det måttet, och vagnarna måste passa på vägen. Vem bestämde att vägarna skulle ha det måttet? Då hamnar vi plötsligt i en mycket avlägsen tid. Det var romarna, de första stora vägbyggarna, som bestämde det. Av vilken anledning? Jo, stridsvagnarna drogs av parhästar - och när man ställde två dragdjur bredvid varandra tog de upp 143,5 centimeter. Det är alltså romarna som har bestämt hur brett det ska vara mellan skenorna för våra toppmoderna höghastighetståg. När utvandrarna for till USA för att bygga järnväg funderade de inte på om det vore bra att ändra spårvidden. De behöll samma mått. Det har till och med påverkat rymdfärjorna - de amerikanska ingenjörerna tyckte att bränsletankarna borde vara bredare, men de tillverkades i Utah och måste fraktas med tåg till rymdstationen i Florida, och bredare tankar fick inte plats i tunnlarna. Slutsatsen är att de fick finna sig i det mått som romarna tyckte var bäst.
Vad har det här med äktenskapet att göra?"
Jag gjorde en paus. Några i publiken var inte det minsta intresserade av tågräls och började prata med varandra. Andra lyssnade uppmärksamt - bland dem Marie och Mikhail.
"Det har allt att göra med äktenskapet. Någon gång i historien kom någon och sa: När ni gifter er måste ni båda frysa till is för resten av livet. Ni ska gå bredvid varandra som två järnvägsskenor och följa det utslagda spåret. Det spelar ingen roll om en av er behöver komma lite längre bort eller lite närmare ibland - det är emot alla regler. Reglerna säger: Var förnuftig, tänk på framtiden och era barn. Ni får inte förändras mer, ni måste vara som skenorna. Avståndet mellan dem är detsamma vid avgångsstationen, halvvägs och vid ändstationen. Låt inte kärleken förändras, varken växa i början eller krympa på mitten. Det är alldeles för riskabelt. Så när de första årens glädje har lagt sig ska ni behålla samma avstånd, samma stadga, samma funktionalitet. Ni driver tåget med artens fortlevnad mot framtiden. Era barn kan bara bli lyckliga om ni håller er kvar där ni alltid har varit - 143,5 centimeter från varandra. Om ni inte trivs med något som aldrig förändras, tänk då på barnen som ni har satt till världen. Tänk på grannarna. Visa att ni är lyckliga, grilla på söndagarna, se på tv, hjälp till i kvarteret. Tänk på samhället. Klä er så att alla ser att det inte finns några konflikter mellan er. Titta inte åt sidan, någon kan titta på er och det är en frestelse, det kan innebära skilsmässa, kris, depression.
Le på alla foton. Ställ fotona i vardagsrummet där alla kan se dem. Banta och träna - träna för allt i världen, så att ni kan frysa er själva i tiden. När träningen inte hjälper är det dags för en plastikoperation. Men glöm aldrig att reglerna är satta och ni måste följa dem. Vem satte reglerna? Det spelar ingen roll, fråga aldrig sådant, för de kommer att gälla för evigt, även om ni inte håller med"
Eller som Håkan säger lite mer koncist "Kom kom atombomb om vi någonsin blir som dom"
Jag låg i min säng i natt. Kunde inte sova. Hämtade upp "Zahiren" från golvet och började läsa. I kapitlet jag läste berättade Paolo om tågrälsen. Något jag hade glömt bort. Vilket är märkligt då det är det enda av Paolos texter som jag har använt i mina låttexter, nämligen tomtebloss. Menmen, lika fort som Paolo kan vända uppochner på ens värld, lika fort kan man glömma tydligen. Det är därför jag läser varje bok fem gånger innan jag är nöjd.
Det han berättar om är den märkliga bredden på tågrälsens skenor. 143,5 centimeter. Och det visar sig att det beror på att de gamla romarnas dragdjur två och två tog upp den bredden. Och han menar att det är så vi ser på äktenskapet också. Vi följer en massa regler vi inte vet vart de kommer ifrån eller varför de ska vara nödvändiga, men likt förbannat följer vi dom. Och jag som har gått runt och varit arg på dig för att du har varit så omöjlig på att göra vissa saker, det har kännts som om att du har tänkt "jag borde inte göra så här för så här är det inte sagt"
Men jag har ju varit likadan. I förrgår kväll skrek jag på min mamma när hon sa att jag skulle bara glömma dig, att "hur kan du leva i en värld där det inte finns en förklaring på såna här viktiga saker? Jag vill ha förklaringar i min värld" Fast kanske har jag fel. Kanske kan man leva utan förklaringar. Kanske har vissa saker inte förklaringar. Och med inga förklaringar menar jag verkligen inga förklaringar. Inte att jag var dålig. Eller du. Eller oss. Eller kärleken. Det enda var att du ville bort. Och det ska räcka. Och varför ska man älska någon som bara kan älska den andra. Jag är jätteglad att du kan älska andra som Josef. För det finns miljontals underbara människor där ute. Var ihop och gör jättefina saker i ett decennium vet jag. Fast gift er inte. Eller, jag kommer åtminstone då stå bak vid orgeln och skrika protest när det vankas för protester. (Fast det gör dom kanske bara i usa?)
Och det säger jag inte för att jag älskar dig längre. Jag gör helt enkelt inte det. Jag vet inte om jag älskar mig själv heller. Har varit så full av ilska. Ilska över din, i mitt tycke, omognad och feghet. Eller snarare obegriplighet. Fast det har jag ju redan kommit fram till, att det inte finns något att begripa. Jag har väl ingen anledning att hata dig, men inte heller någon att älska dig. Och du älskar mig nog inte heller. För du har slagit dövörat till när mina skrik på hjälp har ekat. Jag har behövt ett svar. Även om svaret skulle ha blivit "Det finns inget svar".
Nåväl även om jag inte älskar dig för tillfället, och att jag faktiskt är förälskad i någon annan för tillfället så vet jag någonstans i ryggmärgen att du är hemma. Och jag tror ändå starkt på att jag är ditt hem som du rest runt och letat efter i hela ditt liv. Så småningom vill jag faktiskt hitta dig igen. Jag vill skaffa barn med dig. Och jag önskar att vi är så pass unga att vi ännu kan klättra i berg och flyta runt i forsande floder. Men om vi är äldre än så gör det inte så mycket det heller. För jag tror att båda två har klättrat i berg och åkt i floder med många andra underbara människor. Kanske kan vi då se tillbaka på det här och säga "vilken tur att det hände" och förmodligen kommer jag att vara med om värre saker i mitt liv så småningom. Men förhoppningsvis inte. Jag hoppas att botten är nådd nu. Annars får Paolo dra mig upp igen, ge mig en stor blöt kyss på munnen och gnugga sin nos emot min fräkniga knöl till näsa.
Ha det så bra är väl det jag ska säga. Och läser Josef det här, vilket han förhoppningsvis gör, så får han ha det så bra också. Och alla andra får också ha det bra. (Klara, sandra) (bea?) Jaja och alla som jag inte känner till också. Jag avslutar med att lägga upp paolos text som fick mig att le i nättras.
"Jag är tyvärr inte lika frispråkig som de två före mig, men jag har något att säga. I dag var jag på en järnvägsstation, och där fick jag veta att avståndet mellan skenorna är 143,5 centimeter, eller 4 fot och 8,5 tum. Varför ett så konstigt mått? Jag bad min flickvän att ta reda på varför, och så här är det.
När man byggde de allra första tågvagnarna använde man samma verktyg som till de hästdragna vagnarna. Varför hade de vagnarna det avståndet mellan hjulen? Jo, för att de gamla vägarna var byggda för det måttet, och vagnarna måste passa på vägen. Vem bestämde att vägarna skulle ha det måttet? Då hamnar vi plötsligt i en mycket avlägsen tid. Det var romarna, de första stora vägbyggarna, som bestämde det. Av vilken anledning? Jo, stridsvagnarna drogs av parhästar - och när man ställde två dragdjur bredvid varandra tog de upp 143,5 centimeter. Det är alltså romarna som har bestämt hur brett det ska vara mellan skenorna för våra toppmoderna höghastighetståg. När utvandrarna for till USA för att bygga järnväg funderade de inte på om det vore bra att ändra spårvidden. De behöll samma mått. Det har till och med påverkat rymdfärjorna - de amerikanska ingenjörerna tyckte att bränsletankarna borde vara bredare, men de tillverkades i Utah och måste fraktas med tåg till rymdstationen i Florida, och bredare tankar fick inte plats i tunnlarna. Slutsatsen är att de fick finna sig i det mått som romarna tyckte var bäst.
Vad har det här med äktenskapet att göra?"
Jag gjorde en paus. Några i publiken var inte det minsta intresserade av tågräls och började prata med varandra. Andra lyssnade uppmärksamt - bland dem Marie och Mikhail.
"Det har allt att göra med äktenskapet. Någon gång i historien kom någon och sa: När ni gifter er måste ni båda frysa till is för resten av livet. Ni ska gå bredvid varandra som två järnvägsskenor och följa det utslagda spåret. Det spelar ingen roll om en av er behöver komma lite längre bort eller lite närmare ibland - det är emot alla regler. Reglerna säger: Var förnuftig, tänk på framtiden och era barn. Ni får inte förändras mer, ni måste vara som skenorna. Avståndet mellan dem är detsamma vid avgångsstationen, halvvägs och vid ändstationen. Låt inte kärleken förändras, varken växa i början eller krympa på mitten. Det är alldeles för riskabelt. Så när de första årens glädje har lagt sig ska ni behålla samma avstånd, samma stadga, samma funktionalitet. Ni driver tåget med artens fortlevnad mot framtiden. Era barn kan bara bli lyckliga om ni håller er kvar där ni alltid har varit - 143,5 centimeter från varandra. Om ni inte trivs med något som aldrig förändras, tänk då på barnen som ni har satt till världen. Tänk på grannarna. Visa att ni är lyckliga, grilla på söndagarna, se på tv, hjälp till i kvarteret. Tänk på samhället. Klä er så att alla ser att det inte finns några konflikter mellan er. Titta inte åt sidan, någon kan titta på er och det är en frestelse, det kan innebära skilsmässa, kris, depression.
Le på alla foton. Ställ fotona i vardagsrummet där alla kan se dem. Banta och träna - träna för allt i världen, så att ni kan frysa er själva i tiden. När träningen inte hjälper är det dags för en plastikoperation. Men glöm aldrig att reglerna är satta och ni måste följa dem. Vem satte reglerna? Det spelar ingen roll, fråga aldrig sådant, för de kommer att gälla för evigt, även om ni inte håller med"
Eller som Håkan säger lite mer koncist "Kom kom atombomb om vi någonsin blir som dom"
Kommentarer
Postat av: Morris
Vilken underbar text. Det hade räckt bara med kopplingen mellan romarna och NASA för att vara en utomordentligt intressant text, men det var dessutom en fin liknelse.
Trackback