bullibulli

Jag har lite svårt med att hänga med i svängarna.
Varje gång som Homo-adoptioner och -vigslar ploppar upp i debatten
så blir jag alltid lika förvånad. Av någon anledning har jag under tystnaden
blivit säker på att saken är ur världen. Att de homosexuella redan har fått alla
rättigheter. Enligt undersökningar så blir svenska folket mer och mer
öppna för både vigslar och adoptioner. Men jag bryr mig inte så mycket om
om det är 30, 20, eller 10% som vill hindra de homosexuella. Det är lika hemskt ändå.
Och det lika facinerande att gång på gång höra kristdemokrater bli svarslösa i tv,
men att de ändå likt förbannat står kvar på sina krav. Är det möjligen så att de röstfiskar
bakåtsträvarna?
Hur många skäl har vi egentligen för att hindra dom?
1. Ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild.
Skitsnack. Jobbar vi inte för jämnställdhet i samhället?
Försöker vi inte sudda ut könsrollerna så snabbt som det går på andra håll?
Nej tvärtemot så tror jag att fler homosexuella kan vara bra mänskliga förebilder
än de heterosexuella kan. Faktumet att de har gått ut med sin läggning tyder på att de har en stark
motståndskraft emot könsrollerna i samhället. Låt istället de hetersexuella gå ett jämställdshetstest.
2. Men herregud, Johan. Barnen blir ju mobbade!
Ja är det inte hemskt att de mobbar de homosexuellas barn! Det måste såklart vara de homosexuellas
och deras adoptivbarns fel att så är fallet. Mobbarna har ju haft en fin och normal uppväxt. Där kärlek
och tollerans är två viktiga grundstenar. Eller? Går pusslet inte ihop?
3. Bibeln säger att de homosexuella ska brinna i helvetet, typ.
Ja kanske det. Fast innan vi har lokaliserat helvetet eller på något annat sätt få tillräckligt med bevisning
för att det existerar, så kan vi väl låta de homosexuella göra vad de vill innan dess?
En liten parantes är ju också att om vi ska följa bibieln till punkt och pricka så kommer nog så gott som alla behöva packa sina väskor och ta första bästa tåg till helvetet. Så effekten blir liksom inte så stor. De homosexuella kommer vara kvar i er närhet. Bara att det kommer vara lite varmare i luften.

Det stora problemet är väl att folk verkligen säger "dom" i alltför stor grad.
Dom där. Dom som håller sig för sig själva. Dom som ingen känner.
Kockar, poliser, blonda, smala, brunögda, förstfödda. Alla går dom fria.
Alla har de rätt att gifta sig och till att skaffa barn. Men inte de homosexuella.
Hur går det då när vi får En förstfödd, brunögd, smal, kock. Som innan han blev kock
var smalare och jobbade som polis. Tänk om han blir homosexuell. Hur blir det då?
Då är "dom" helt plötsligt mitt ibland "oss".

"Jamen då ska de förstås få gifta sig och skaffa barn" sa gubben

"The early years of the clash with Joe Strummer as an ironic persona and styleguru - in combination with something very traditionally brittish, yet with a slimmer and younger take on it, is what reflects the men`s collection.

So...the collection is not about the more obvious aspects of the early punk era, but rather it reflects its more subtle parts, joined together with the simplicity of Filippa K"

Detta stod på de presentboxar som var och en i modepubliken fick. Ser ni kläderna framför er?
Enligt mig är det en fantastisk beskrivning. Kanske inte så att det blir något litterärt nobelpris, men
det snuddar. Det helt klart snuddar.

Nu kanske alla främmande läsare tror att jag är intern i texten, men ska sanningen fram, så tror jag att
det är mina vänner som är mest förvirrade över ovanstående.
Därför kommer här berättelsen om när "Tönten ifrån Alva" tog mode-världen med storm en kylig måndag i Januari...

Jag hade nämligen hängt på Amanda till den kungliga hufvudstaden för att...ja...följa hennes teaterövningar från ett väldigt passivt hörn i lokalen. Men det är sånt man gör i distansförhållanden. It makes sense när du är där.
En dag kände jag ändå att idag får det fasen vara nog, så jag ser Mandy snubbla ner i t-centralens rulltrappor medan jag själv vänder klacken emot kakeltunnlarna som leder till Södertälje-pendeln. Mitt i tunnelns mörker
knackar ett fotogenisk monster mig på axeln och tycker att jag skulle passa bra som catwalk-modell för Flippa K.
Jag såg misstänksamt in i den unga mannens ögon, men anade inga illegala konstigheter. Chansen kanske ändå var fifty-fifty att han var seriös och jag gick med size-zero-lätta steg bort mot tåget.
Efter många hårda prövningar, stod nio tappra pojkar kvar. Redo för uppdraget. Vi var inte helt säkra på vad vi skulle göra, men Redo var vi allt. Inget snack.

Den stora dagen kom, och vi nio inbefann oss på den kungliga operan 10(!) timmar innan visningen. Fem minuters frisering och fem minuters sminkning senare hoppades vi alla på en liten promenad. Men icke.
Vänta lite killar! Ni måste stanna här!
Dumma som vi var hade ingen varken dator eller bok med oss. Den förgrymmade heltäckningsmattan blev vårat uppehälle de närmsta tio timmarna, och den ännu mer förgrymade operasångaren inne i konsertsalen blev vår förströelse.
Under tjugo minuter vid tvåsnåret gjorde de kvinnliga supermodellerna oss nöjet att kika införbi. Sen så stack dom igen och återkom inte förrän en timme innan hela kakan skulle ätas.
Högsta hönset av tjejerna fick 150 laxar för att hänga på sig kläderna under denna märkliga kvart av glamour.
Medan vi nio killar fick dela på ett paket findus fiskpinnar.
Men inte är jag bitter.
Det är så många som är det redan.
Oavsett pengarna så var det en grym upplevelse, och enligt branchfolket så gjorde vi ett citat: "jäkligt bra jobb"
ett sånt "jäkligt bra jobb" så att många av oss kunde räkna med nya jobb inom den ädla konsten "kattgång"

ska försöka lägga upp någon läcker bild här också. Kanske går det. Kanske inte.